tag:blogger.com,1999:blog-33230246435420873772024-02-08T13:21:41.334+01:00OrdflödeSandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.comBlogger63125tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-36891995992046867932024-02-08T13:21:00.001+01:002024-02-08T13:21:06.832+01:00Fortfarande februari<p>När all snö regnade bort i slutet av januari kändes det som om vi var på väg in i mars. Nu när den är tillbaka är det som att min hjärna fattar att det bara är februari. Det känns bra. Annars skulle det kännas som om mars varade i två månader. Snön kommer väl inte ligga kvar så länge, men det var i varje fall ett fint avbrott och en påminnelse om att det fortfarande är vinter, en årstid som kan leverera både ögonbländade ljus och mörkt mys.</p>
<p>Vi har sökt en lägenhet i stan. Den är liten, knappt 28 kvadrat, men läget i kombination med en låg hyra känns oslagbar. Det enda som återstår att se är om H tycker att den känns tillräckligt stor i verkligheten. Söktiden gick ut i söndags och då var det ingen före mig i kön, men vi har fortfarande inte hört något om när man får komma på visning. I gårkväll försökte jag lista ut lägenhetens proportioner utifrån planlösningen som låg i annonsen. Vår säng är 180*210 eftersom H är nästan två meter lång. När den väl är på plats kommer det inte att finnas jättemycket utrymme kvar för andra möbler. Kanske ett långsmalt skrivbord och två riktigt sköna kontorsstolar. I övrigt vill vi komma ut mer, "utnyttja stadsrummet" som jag hört folk säga. Jag vill sitta på stadsbiblioteket och skriva på min bok, och det ligger en badmintonhall ett stenkast bort från lägenheten. Håller tummarna för att det kommer att kännas lika bra i verkligheten som i teorin.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-87001644432353702492024-02-02T14:16:00.005+01:002024-02-02T14:20:52.203+01:00Order is not enough<p>Jag har alltid eftersträvat ordning och reda. "Ordnung muss sein", som man säger på tyska. Men på senare tid har jag kommit att inse att min strävan efter fullkomlig ordning är överdriven och meningslös. Därtill klamrar jag mig fast vid tanken på att jag ska kunna stoppa förändring genom att skapa perfekta system. Allt skulle rulla på utan avvikelser och överraskningar. Tråkigt? Kanske det. Men tryggt och förutsägbart.</p>
<p>Jag måste släppa taget om tanken på att jag har kontroll. Det har jag förstås i vissa avseenden, men långt ifrån alla. Jag behöver inte ha både hängslen och livrem, än mindre en hjälm därtill. Om saker går åt skogen kan jag hitta en lösning. Jag vågar inte riktigt tro det, trots att jag vet att det är sant. Jag är inte hjälplös – jag är kapabel.</p>
<p><blockquote>“Order is not enough. You can’t just be stable, and secure, and unchanging, because there are still vital and important new things to be learned.” — Jordan Peterson</blockquote></p>
<p>Till hösten har jag sökt en utbildning i webbutveckling. När jag loggade in i systemet låg min gamla ansökan till samma utbildning fortfarande kvar, från 2014. Då var jag 23 och vågade inte. Nu är jag 33 och jag vågar. Visst är jag livrädd för att jag inte ska komma in. Visst har jag hängslen och livrem i form av ytterligare två utbildningar sökta. På sätt och vis även en hjälm i form av besparingar som jag kommer kunna leva av eftersom mitt CSN är slut. Jag känner mig ändå modig. Oavsett hur det går kommer jag i varje fall inte ligga på dödsbädden och fundera på OM…</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-32965463959058736382023-01-27T14:00:00.002+01:002023-01-27T14:00:20.766+01:00Solen kikar fram<p><img alt="" border="0" data-original-height="3024" data-original-width="4032" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhN0F3j19PEHd65iA5_9ehxdSBIMFzQP35V4iohbfxt8-HCCWzkX_FoC-3l5fS4vY4HVVu-mfBSEaKJJpJ8duQEeWEubkMoE3x6Dt37ITydYdLykBrF08_SatfuNbwX1jb57evcx3fBNQsOCqwtEzUymsRGnQz0dqB1PE8PIbkF72tcaE_a885en3eg/s1600/IMG_1110.JPG"/></p>
<p>Igår var det för ovanlighetens skull* soligt i princip hela dagen. Då tog jag mig i kragen och gick ut på promenad. Till havet gick jag, där satte jag mig på en bänk och lapade sol. Blundade och lät fötterna gunga under mig litet som ett barn. En halvtimme satt jag så. Det vet jag, för jag kollade på klockan. Stördes av tanken på att jag borde vara ute åtminstone en timme. Så less på att ingenting får lov att bara vara utan att sådana tankar dyker upp. Som om inget någonsin är tillräckligt bra, allting ska optimeras. Idag är det också sol, fast kallare och frostigt. Jag tycker att jag borde gå ut men saknar driv. Det är nog den där tanken på att jag borde som hindrar mig. Kanske kan jag lura mig själv genom att styra stegen till affären? Vi behöver ändå handla mat till ikväll och så får jag både solljus och litet motion samtidigt. Jaha, så var vi där igen; optimeringen.</p>
<p>Idag är en sån där dag då jag har en inre frustration, jag kommer mig inte för någonting; inte ens att sopa upp dammråttorna i hörnen som bildats under veckan som gått. Eller en sak har jag faktiskt fått gjort, jag har skruvat isär, rengjort och oljat hårtrimmern. Det behövdes, för det var ett par år sedan sist. Nu spinner den som en katt igen. Jag har nästan sparat ut håret till en bob, men för att luggen ska hinna bli tillräckligt lång för att lägga bakom ena örat krävs ett par månader till. Varje dag vill jag raka av det igen, men något säger mig att jag borde vänta litet till.</p>
<p>Och så gråter jag. Den här veckan har jag av någon anledning saknat honom extra mycket. Jag har inhalerat lukten av hans päls som jag sparat i en påse, stuckit ner handen djupt och kramat om fluffet. Känt hur tårarna bränt i ögonen och trillat nedför kinderna. Fallit ner i fåtöljen med ansiktet i händerna och bara låtit det komma. Jag försöker tänka att det är bra, saknaden är beviset för hur mycket han faktiskt betydde och fortfarande betyder. Om det bara slapp göra så ont.</p>
<p>* <a href="https://sverigesradio.se/artikel/rekordfa-soltimmar-i-goteborg-under-januari-lagsta-pa-2000-talet" target="_blank"><em>Sveriges radio: Rekordfå soltimmar i Göteborg under januari</em></a>.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-35993986206028356802023-01-24T21:09:00.002+01:002023-01-24T21:09:57.105+01:00Leva, inte bara överleva<p>Året är 2023. Jag har nyss fyllt 32. Många kvällar ligger jag och tänker på min existens och att jag en dag ska sluta finnas, aldrig få uppleva något mer. De där tankarna har jag haft förut. De kom smygandes på nytt för några månader sedan, när min kanin som jag haft i elva år till sist fick somna in. Ena stunden fanns han, sedan fanns han inte mer. Så konstigt. Ju mer jag tänker på det desto mindre klok tycker jag mig bli. Jag bara omsluts av en surrealistisk känsla, rädsla och sorg.
</p><p>
Trots att jag inte gör så mycket av livet just nu, tycker jag om att leva. Så har det inte alltid varit för mig. Jag minns en gång när jag gick på anti-depressiv medicin som trubbade av alla känslor, både goda och onda; jag satt framför tv:n och plötsligt tänkte jag att om jag dör precis nu så är det okej. För en som haft kraftig dödsångest tidigare var det nästan triumferande att kunna tänka så utan någon som helst känsloreaktion.
</p><p>
Hur tar man vara på livet? Jag läste att någon gammal kändis sa att om man lever livet rätt så räcker det med ett liv. Såvitt jag vet lever man bara en gång. YOLO, som kidsen säger (eller gör de fortfarande det?).
</p><p>
Jag tänker på vad Björn Natthiko sa till Gina Dirawi, att hon skulle gå i den riktning hennes magkänsla drog henne. Vad säger min magkänsla? Ja, till exempel säger den att det vore kul att åka till Tyskland för att se Rammstein live och kanske bo där ett tag och lära sig tyska. Hjärnan säger att det låter dyrt och dessutom vill min man inte flytta till ett annat land. Nähä, okej. Hjärnan tänker också att jag har det ju ganska bra just nu, varför inte stanna upp och bara njuta av det? Jo, men om sex år när jag förhoppningsvis har sparat ihop tillräckligt med pengar för att kunna hoppa av ekorrhjulet, då ska jag ju njuta på riktigt.
</p><p>
Leva, inte bara överleva. Det är en tanke som följt med mig sedan mina mörkaste dagar. Men hur lever man – är det någon som vet?</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-70554477179134179032022-11-01T16:57:00.016+01:002022-11-01T17:12:45.934+01:00Tiden kanske kan läka sår, men saknaden lämnar djupa ärr<p>Drygt två veckor. Tiden bara går. Kan fortfarande inte förstå; att du fanns, men inte längre finns. Elva år. En tredjedel av mitt liv. En lång tid, men alldeles för kort.</p>
<p>De sista åren visste vi att dagarna var räknade. Ändå överlevde du dödsdomar, gång på gång. Kanske var det därför så svårt att ta in, när det var dags, att det verkligen var slutet.</p>
<p>Hur kan man ta ett sådant beslut åt någon annan, bestämma att nu har du levt klart? Det borde ingen behöva göra. Ingen kan leva för evigt, lik förbaskat klamrar man sig fast vid hoppet. Bara ett år till. En månad. En vecka. Bara en dag till. Att släppa taget om sin bebis – omöjligt.</p>
<p>Var det rätt beslut? Skulle vi väntat en vecka till? Borde vi ha tagit beslutet tidigare? Tankarna snurrar och förtvivlan river inombords. Snälla, förlåt om det blev fel.</p>
<p>En sista vecka tillsammans. Mys i soffan från morgon till kväll. Maskrosblad och godis varje dag. Tusentals pussar och klappar. En sista kväll hos oss i sängen – jag spelade in ljudet av hur du andades, gnagde tänder och slickade på min arm. Morgonen därpå, så surrealistisk. Hela grejen var så jävla sjuk. Resan gick bra, du kändes lugn och trygg. Lite senare fick du somna in. Du blev helt avslappnad i min famn. Det såg skönt ut. Jag hoppas att du tyckte det. Jag ville stanna tiden där och då. Krama dig så länge att vi till slut blev en enda organism. Så att vi aldrig skulle behöva lämna varandra.</p>
<p>Vi åkte hem utan dig. Städade undan dina saker. Grät och grät. Saknaden – obeskrivlig.</p>
<p>Dagarna fortsätter komma och gå. Som om ingenting hänt. Som om allt är som vanligt. Fastän ingenting någonsin blir som det en gång var.</p>
<p>Det sägs att tiden läker alla sår. Men jag vet av erfarenhet att saknaden alltid lämnar ett djupt ärr efter sig. Den ofattbara sorgen av att aldrig få vara med dig igen. Jag skulle göra vad som helst.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-18132262654193020552022-04-13T14:23:00.003+02:002022-04-13T14:23:34.530+02:00Min nya gamla telefon<p>År 2017 var jag trött på mina osunda telefonvanor och testade "Dumb Phone Challenge", vilket innebar att jag lade undan min smartphone och istället använde en knapptelefon i sju dagar. Detta var initialt något jag bara dokumenterade med papper och penna, men när jag hittade mina anteckningar ett år senare delade jag dem även i en dåvarande blogg. Jag lyckades hitta inlägget på min dator och har postat det på nytt här: <a href="https://ordflode.blogspot.com/2018/06/dumb-phone-challenge.html" target="_blank">https://ordflode.blogspot.com/2018/06/dumb-phone-challenge.html</a>. </p><p>Jag blev påmind om detta i förra veckan då min smartphone bestämde sig för att dö. </p><p>Det som hände var att så fort jag försökte komma åt appar som Messenger eller Instagram startade den om sig, och plötsligt fastnade den i en loop av omstarter tills batteriet tog slut. Det kom oväntat. Trots att telefonen hunnit bli nästan sju år gammal var den i mina ögon odödlig. Batteritiden var fortfarande okej och operativsystemet var tillräckligt uppdaterat för att kunna ha appar som BankID och busskort (jag blev tvungen att byta från min iPhone 5 av just den anledningen att nödvändiga appar slutade fungera). Jag hade ändå hoppats på några år till, typ tio. Min laptop som jag sitter vid i skrivande stund fyller tolv år till sommaren.</p><p>Hur som helst. </p><p>Jag funderade först på att ersätta min smartphone med en "dumb phone" från Nokia, men eftersom min dator är så gammal att den inte kan logga in på internetbanken insåg jag att jag behövde en telefon som kunde det. Jag hade möjlighet att ärva en iPhone 6 med mycket sprucken skärm, men att laga den skulle kosta sjuhundra kronor och modellen var ett år äldre än den smartphone jag just förlorat så det kändes som en litet osäker investering. Jag kunde köpa en ny smarttelefon, men det kändes både dyrt och miljöovänligt…</p><p>Lösningen blev att jag köpte en begagnad smartphone.</p><p>Alltsedan jag släppte taget om min iPhone 5 har jag längtat tillbaka till den, framförallt på grund av dess design och nätta storlek i dagens mått mätt. Första generationen av iPhone SE är i princip en kopia av iPhone 5, fast med bättre specs och den kan fantastiskt nog köra senaste operativsystemet. Efter litet efterforskningar valde jag en med 32gb minne och säkerställde därigenom att telefonen var från 2017 snarare än 2016, eftersom olika minneskapaciteter släpptes olika år.</p><p>Jag har än så länge bara haft den i min ägo en dag, men hittills är jag nöjd.</p><p>Däremot hade jag svårt att släppa tanken på en "dumb phone". Men jag tror att jag har hittat ett sätt att begränsa smartphone-funktionerna genom att aktivera skärmtid. Mer om det tänkte jag dela i ett annat inlägg.</p><p>Till dess, allt gott!<br /></p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-27845772779398431072022-04-02T11:59:00.003+02:002022-04-02T12:00:26.099+02:00Hej från skriveristugan<p><i>Det är en allmänt erkänd sanning, att en hopplös romantiker i besittning av livlig fantasi och en hygglig talang för skriveri, måste vara i ständigt behov av att uppdikta sin egen storslagna kärlekshistoria.</i> </p><p>Jag har börjat skriva igen. Det har jag alltid gjort, till och från, enda sedan jag i gymnasiet drabbades av författardrömmar. Nej förresten, sedan jag gick i lågstadiet; en gammal lärare berättade det för mig flera år senare när vi träffades i samband med att jag gjorde prao hos henne, att jag brukade skriva massor av historier – jag är tacksam att hon berättade det för mig, för min egen bild av mig själv i den åldern var att jag bara försökte bli bra på att rita. Senare, när jag gick i åttan eller nian, utvecklades mitt skrivande enormt tack vare min dåvarande svensklärare. Ungefär samtidigt tipsade skolbibliotekarien mig om boken Jane Eyre. En gynnsam kombination, för en dagdrömmare som spenderade i princip all sin lediga tid framför datorn.<br /></p><p>Jag älskar att skriva. Problemet är bara att jag aldrig lyckas hålla mig till en historia i taget. Vampyrer, äventyr, sci-fi, skräck, romantik, vardagsrealism – det finns ju så mycket att skriva om! Just nu har jag framförallt en historia som cirkulerar i mitt huvud, som alltid dyker upp när jag tittar på kostymdraman (likt Bridgerton som jag nämnde i föregående inlägg). Det är en idé som jag började skriva på under gymnasietiden. Början och slutet är i princip klart, bortsett från att jag har två idéer för hur det ska sluta. Men transportsträckan däremellan har jag svårt att få ihop. Något annat som sätter käppar i hjulen, är att jag tänker för mycket på vad andra ska tycka. Och jag vill skriva så att ingen ska kunna lista ut hur det kommer att sluta. För det mesta slutar det därför sorgligt.</p><p>Nåväl, jag ska återgå till skriveriet. </p><p>Over and out.<br /></p><p><i>Ps. Tio poäng till den som kan lista ut varifrån det omskrivna citatet
ovan härstammar, fast med tanke på mitt förra inlägg om Bridgerton ("<u>Austen</u> möter Gossip Girl") är det nog inte så svårt.</i></p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-55436460023614578452022-03-30T00:12:00.003+02:002022-04-02T10:26:17.533+02:00Bridgerton säsong 2<p>Förra veckan arbetade jag fyra dagar och blev påmind om varför jag inte jobbar heltid längre. Eftersom jag visste att nästkommande vecka – det vill säga den som pågår just nu – enbart skulle innebära två arbetsdagar härdade jag ut, hör och häpna, jag höll mig till och med vid gott mod. Inte minst då det på fredagen väntade en efterlängtad belöning…</p>
<p>På fredagen släpptes nämligen andra säsongen av Bridgerton på Netflix, en tv-serie som för oinvigda skulle kunna förklaras med orden: "Jane Austen möter Gossip Girl". Helt enkelt ett konstymdrama i modern tappning. Kan det bli bättre? Nej, svaret är nej, för den som inte själv kunde lista ut det.</p>
<p>Förra säsongen av Bridgerton var bra, men denna var ännu bättre. Jag fullkomligt älskade sceneriet, replikerna, det finurliga som gömde sig i de små detaljerna… Men skådespeleriet framförallt. Vissa scener är fullkomligt magiska, andra fullkomligt briljanta. Jag till och med uppskattade att de höll tittaren på halster när det kom till de mer intima scenerna. Det var utsökt, helt enkelt utsökt.</p>
<p>För den som inte redan märkt det på stilen i detta skriveri, kan jag meddela att jag fortfarande är fast i den där världen. Jag är varken redo eller villig att lämna den riktigt än. Jag vill ha en empireskuren långklänning och tvinga på min älskling kravatt och hög hatt. Men givetvis utan att faktiskt behöva ge upp modern lyx som värktabletter, preventivmedel och menskopp – i synnerhet det sistnämnda.</p>
<p>Nåväl, det får bli allt för ikväll. Jag ska faktiskt arbeta i morgon.</p>
<p>God kväll, god natt och på återseende.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-6500690382375331372022-03-04T14:25:00.004+01:002022-03-04T14:26:54.425+01:00Saker som hänt sedan sist<p>Vi byggde ett kök. Ja, vi beställde alltså grejer från IKEA. Men vi skruvade ihop alla skåp själva. Vi skruvade upp lister på väggen och hängde upp dem. Vi sågade ut hål till diskho i bänkskivan och fixade VA själva. Jag lyckades få nästan alla skåpsluckor att bli jämna. Helt sjukt ju när jag tänker på det – att bygga ett kök.</p>
<p><img alt="" src="https://c.tenor.com/gBlnBO1ov9YAAAAC/hammer-tools.gif" />
</p><p>Sedan blev jag sjuk. Sådär sjuk så att man inte kan göra annat än att ligga i soffan och titta på TV, men bitvis mår såpass bra att man blir uttråkad av att bara ligga. Jag hade inte sett sista säsongen av True Blood och nu kändes det som att det var dags. Bestämde mig för att se om ALLA sju säsonger. Hoppade dock över ganska mycket som jag kom ihåg eller som var tråkigt (typ alla parallellspår utan vampyrer). Hoppade även över nästan alla sexscener – CRINGE! Fattar inte att jag någonsin tyckte det var romantiskt eller hett. Däremot hade jag missat den när Ginger äntligen får leva ut sin fantasi med Eric. Förmodligen den bästa sexscenen i hela serien. Jag menar, hade någon på riktigt hållit längre än fem sekunder? Skulle inte tro det. Slutligen såg jag det sista avsnittet på sista säsongen igår. Har fortfarande inte bestämt vad jag tyckte om seriens slut. Får suga vidare på den karamellen.</p>
<p><a href="https://www.youtube.com/watch?v=jVketLsVQlA" target="_blank"><img alt="" src="https://64.media.tumblr.com/c2aad5404af28b7491ecf08e82aebcdc/tumblr_nahuzyBQ1M1rjn473o3_500.gifv" /><i><br />Klicka här om du känner dig busig och vill se hela scenen.</i></a></p>
<p>Jag har tränat tre gånger. Efter sjukstugan fick jag lust att bli STARK igen. Min relation till träning är krånglig och det har tagit bort lusten och glädjen. Träning har alltid varit sammankopplat med att gå ner i vikt eller på annat sätt förändra mitt utseende. Ovanpå det har jag haft ätstörningar. Men den här gången känns mitt mål sundare. Jag vill bli stark oavsett utseende eller vikt. Stark för att vara jag, utan jämförelse med någon annan. Såpass stark att jag kan cykla snabbt till jobbet även i motvind och uppförsbacke. Och på lång sikt vill jag kunna göra tio armhävningar på tårna med bra teknik, särskilt i takt med låten <a href="https://www.youtube.com/watch?v=9m4685liWb0" target="_blank">Crushed</a> av Parkway Drive. Just nu gör jag andra övningar som jag klarar av i takt med den, och det får mig att känna mig som en jävla queen.</p>
<p><img alt="" src="https://c.tenor.com/_6dT-cyXofEAAAAC/spongebob-squarepants.gif" /></p><p></p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-59514442267861740362022-02-04T20:11:00.011+01:002022-02-04T20:48:39.068+01:00Ta en titt i mitt badrumsskåp<p>Hej och välkommen till mitt badrumsskåp! Här gömmer sig massor av veganska produkter. Eller, massor var kanske att ta i. Men tillräckligt många för en minimalist, plus några till.</p>
<p><i>Inlägget skrevs med inspiration från <a href="https://ellengrantz.se/ta-en-titt-i-mitt-badrumsskap/" target="_blank">Ellen</a>.</i></p>
<p><img alt="" border="0" data-original-height="1009" data-original-width="900" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEg8mQQXdixG_6j1vxUvt6wXLDiLoQBQxuGDcgBy7z4KD7Vzd9lUFz5-ItUcIqqQHYajgzg7a0fizfAws9kFgrWeB3NOX7jBa6qj-DFVFNPqCoQYO7A2dQkmbq8ZKM321Jh3JOHPXDYZFApimGxtNnHE-cUUwzLw1pcS-kYPDUzQc5FSh_zRm-rtU9wM" /></p><p>Om du kom hem till mig och nyfiket öppnade mitt badrumsskåp är detta vad du skulle se. Högst upp i en egensydd bomullspåse gömmer sig min menskopp från Lunette. Mina saker är till vänster, medan H har sina till höger.</p><br />
<p><img alt="" border="0" data-original-height="506" data-original-width="900" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEjnUececaKbtRdNS2fuEGk6gVzLPBqg4RwcC7XpJf6_xc4I81BfAypfTB2ZKo4nGt1AsP54Ot7U6Jl9WrSeQ2bnW-RlfEQWo5-aqUbIiN-ek9q4lZxPBZnXOZFwfR_JBeDmbiNjPFMdkgZqNWegyuMIXBcnkiMTLGeflekHEdSzaLoa6CaosaofPsmF" /></p>
<p>Jag brukar inte använda smink annat än på typ nyår, så det står mest där för syns skull, som prydnadssaker nästan. Visst är de fina? Från vänster till höger:</p>
<ul>
<li>Ögonskugga från Make Up Store. Den fick jag i julklapp av H för ca fem år sedan. Har faktiskt använt den några gånger, fastän den ser orörd ut.</li>
<li>Mascara från Lumene. Inköpt på Gekås innan pandemin. Borde antagligen köpa en ny. Brukar folk verkligen göra det efter 3-4 månader? Har hört att det rekommenderas.</li>
<li>Läppkrita i färgen Jenny från IDUN Minerals. Har letat efter en riktigt mörkröd nyans. Den här var nästan det jag letade efter.</li>
<li>Handkräm "björk and berries", den fick jag i födelsedagspresent i år. Jag använder inte handkräm för jag tycker det känns kladdigt om händerna, men den funkar bra att ha i ansiktet, t.ex. när jag blir torr runt näsan – luktar SÅ gott!</li>
<li>Cerat från Augustinus Bader. Även det en födelsedagspresent i år. Har aldrig varit med om att läpparna håller sig mjuka så länge.</li>
<li>Täckstift från Lumene. Min favorit! Den använder jag faktiskt både till vardags de dagar då jag jobbar och till fest när jag vill se lite extra fräsch ut.</li>
<li>Fransböjare från Åhlens. Den gör det den ska, men jag misstänker att det finns bättre varianter. Jag var snål och ville komma billigt undan, som vanligt :)</li>
</ul>
<br />
<p><img alt="" border="0" data-original-height="500" data-original-width="900" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEh3T7uEX5sz83myvxHlUCeRmDfP6mIbe3y5jpqZgb7D8g_n1qOEzkDRH8jf-gQL3fIao7CX0KVIWoUCmkoeayD9Cl3BOkQ_yPGWWOuRzhTXY1s0knCrg8lXGj48y5GC1sgFWtfC8FAjZF0V-vy9mdOIn-KyjSn0f_CP-45m5tfpqVvSIynZsqA5v3Vf" /></p>
<p>En våning ner är det mindre spännande.</p>
<ul>
<li>Deodorant från Care of Gerd. Jag har alltid varit känslig för deo, både fått kli och röda märken, samt tyckt att de flesta luktar för starkt, men den här varken kliar eller luktar!</li>
<li>Tandtrådsbygel från The Humble Co.</li>
<li>Tandborste från TePe. Köper dem i flerpack så kan inte välja färg, men brukar alltid finnas några utav mina favoriter: ljusrosa, gul, grön eller vit. H brukar offra sig och ta de andra.</li>
<li>Tandkräm Eldorado. Sjukt billig och bra!</li>
<li>Två nagelsaxar.</li>
<li>Bilden på badankan döljer fula märken bakom sig…</li>
</ul><br />
<p><img alt="" border="0" data-original-height="500" data-original-width="900" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEgAFsR8ka51iM9QBRQGhezRHfrkKXdkE3fZEtrtF6APAETuhVI0C7Cuea4wuyCoAqrqKkMfptpcMoMUb4eJ8lqvdE_jIozQYY-cqPSvRIMq3cd1kH5XPtNpNpjEBtnPZXHvd9RVcyjDp5JmeJGkJ43BGHUNHTdZQlcQpxCIqt0SA2_BC98wJYYDvH5p" /></p>
<p>H använder lyxigt hårvax från Maria Nila…</p><br />
<p><img alt="" border="0" data-original-height="506" data-original-width="900" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEiXEanbIpI2nPwUVGhu9Nw0nqysdEi6dJ6QHApV9G1tmNNHmSdHjoIuv00O5DWZRiy2etLYs0jwHmBmMy7Q5lZRjY3ZGRqW0vyEQby3NWyKT1E6TK2oKsy8WJL6MWLE1dFwO-NUTuBDzjc1EcOjyN6lyDw_AgaFIoN5mpqX3hf8EIAgPZQliY0067_-" /></p>
<p>… och deo från c/o Gerd, samt tandtråd från Humble.</p><br />
<p><img alt="" border="0" data-original-height="443" data-original-width="900" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEgj5NWz2aw9OoaV1GsHpX9xRtkadIDGy33Ud7NFCVYgdGeA-9d3v0KSsxK-oBYIWzbh31Jvq_1MWUkPvz4eJ7bWV8yD0L0ykXxbDxH3JV7UTmxyrWdOkfcJwA17-71LGZLGh6PtuEh-LSEAFxDySKbrLHMhXYxvyRflkMMUMJUrWXaWznL8fIcfqAQr" /></p>
<p><b>BONUS!</b> Här får ni en tjuvkik under handfatet. Extra tandborstar, tandkräm, tandtråd m.m. Aleppo-tvål. Luktfri och svanenmärkt nagellackborttagning från Depend. I necessären gömmer det sig några nagellack som jag lånat av mamma, brukar inte måla naglarna men fick feeling sist jag var hemma hos päronen. I den fina gröna lådan gömmer sig en hårtrimmer som jag klipper mig själv och H med, samt en näshårstrimmer som H önskade sig i examenspresent förra sommaren.</p><br />
<p>Så, det var allt. Hur avslutar man ett sånt här inlägg? Jag kollar facit (aka Ellen): Vilka är favoriterna i ditt badrumsskåp?</p>
Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-18431156264002795352022-01-26T20:20:00.002+01:002022-01-26T20:27:19.838+01:00Stora pojkvänslistan<p>Jag kände för att skriva idag, men visste inte vad. Hittade den här listan hos <a href="https://ellengrantz.se" target="_blank">Ellen</a>. Vi kör!</p>
<h4>Hur länge har ni varit ihop?</h4>
<p>Sedan 19 juli 2015. Ska bli så fint att fira 7 år i sommar, planen är att vi gifter vi oss då.<br /></p>
<h4>Hur träffades ni?</h4>
<p>På en dejtingsida. H skrev till mig. Han hade sett i min profil att jag gillade Pokémon, och eftersom han själv hade nördiga intressen tänkte han att det kunde finnas en chans att vi skulle gilla varandra. Dessutom har han berättat att han tyckte jag hade ett fint leende. Själv tyckte jag det var litet svårt att se hur han såg ut på bilderna han lagt upp. Men vi hittade ett fint flow när vi skrev till varandra och jag visste av erfarenhet att det brukar vara ett gott tecken. Dessutom gick jag in på hans profil och fick se att han var nästan två meter lång! Vad kan jag säga, jag är svag för långisar.</p>
<h4>Vem var mest på?</h4>
<p>Det var nog jag. I början hade jag litet svårt att tolka H, vad han tyckte och tänkte om mig. Eftersom jag gillade honom blev det som att jag överkompenserade genom att visa supertydligt vad jag kände. Kommer ihåg att H sa att han tyckte om mig när jag sa att jag tyckte om honom, men jag fick tala om för honom hur han skulle visa det också, typ spontant krama om mig och sånt. Och då gjorde han det!</p>
<h4>Skedde några komplikationer?</h4>
<p>Nja, kanske precis i början när jag var osäker på vad han faktiskt kände för mig; att jag kunde vara litet för på. Sedan har vi haft vissa meningsskiljaktigheter över städning, jag har fått jobba på att sänka min tröskel för hur städat vi ska ha det och H har fått jobba på att plocka undan efter sig.</p>
<h4>Kan man få se något tidigt sms eller så?</h4>
<p><img src='https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEhyJ8n1pR0vluSoESUjKQ0xT7M81Oxf83-uOLgnvQ7YwwHkNfL_WdV5lpLq3vMQu19BCvlgcSjvV28f1appoxXalqdI5S3wOMDT4-XCE_KmTHv2BOkKtFnorqFL3DmTOJ81TzkJA7-DTXFKdgRNXG1KFxVV1sQCSqRoc5zCkk_0D2qoJGTzy3VBxOEn' alt='' /></p>
<h4>Hur skedde dejtandet?</h4>
<p>Vår första dejt var hemma hos mig. H hade med sig Magic the Gathering-kort som han berättat att han samlade på och jag ville testa att spela. Det blev inte så mycket spel utan vi satt mest stelt bredvid varandra i min lilla soffa och väntade på att någon skulle våga ta första steget. Minns att H till sist lade armen om mig och att jag frågade om jag kunde få en puss innan han gick hem.</p>
<p>Andra eller tredje dejten var vi hos honom. Jag hade fått bältros, var illamående och jättetrött. H lät mig sova i soffan och sedan spelade han gitarr för mig. Jag minns att jag blev SÅ imponerad, kände i hela kroppen hur jag föll pladask för honom exakt där och då. Sedan tog vi en promenad till havet. Vi fick gå sakta eftersom jag var sjuk.</p>
<p>Jag spenderade mycket tid hemma hos H. Några gånger hälsade han på hos mig och sa godnatt innan han åkte till jobbet (han jobbade natt). Jag brukade pyssla om hans lägenhet i väntan på att han skulle vakna när han låg och sov på dagen. Ibland låg jag vaken till sent på natten och väntade på att han skulle komma hem innan jag somnade. Särskilt en gång då det flög in en geting och jag gömde mig i köket… </p>
<h4>Hur blev ni ihop? Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?</h4>
<p>Jag kommer ihåg att vi pratade om det. Hur vet man när man är ihop? När är det för tidigt att säga att man älskar varandra? Sedan låg vi i soffan en dag och då sa jag att jag älskade honom. Då svarade han att han älskade mig. Sedan uppdaterade vi relationsstatus på Facebook, lol.</p>
<h4>Bor ni ihop?</h4>
<p>Japp! Efter bara några månader flyttade jag in hos H. Jag hyrde ut min
studentlägenhet i andra hand, men visste redan då att jag inte skulle
komma tillbaka. Sedan dess har vi bott tillsammans.</p>
<h4>Vilka är hens bästa sidor?</h4>
<p>Jag tycker om nästan allt med honom, men framförallt att H är så omtänksam, empatisk och snäll. Han är öppen för nya perspektiv och ifrågasätter normer. Och han är en mästare på att laga mat!</p>
<h4>Vad bråkar ni om?</h4>
<p>Vi bråkar sällan.</p>
<h4>Vad gör ni när ingen annan ser?</h4>
<p>Busar barnsligt med varandra, typ jagar varandra runt i lägenheten, och pratar med knasiga röster. H skulle förövrigt kunna bli röstskådespelare!</p>
<h4>Vad ger ni för komplimanger?</h4>
<p>Vi säger till varandra att vi är fina och BÄST.</p>
<h4>Vilken är din favoritbild på er?</h4>
<p>En bild som H:s mamma tog när vi var i fjällen. Hittar den inte nu så beskriver den istället: Jag och H står och tittar på menyn som sitter högt upp på väggen bakom disken. Bilden är tagen bakifrån, vi står med ryggen vänd mot kameran. Jag har håret i världens tunnaste lilla flästa, ljusblå fleecetröja och rosa thermobyxor. H:s kläder är svarta. Vi håller varandra i handen. Det ser gulligt ut.</p>
<p>Buss o kran!</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-489673498784706102022-01-14T14:49:00.010+01:002022-01-14T14:55:03.206+01:00Livet som cyklist<p>När snön plötsligt föll innan jul försökte jag cykla utan dubbdäck. Jag läste att det skulle hjälpa att sänka lufttrycket i däcken för att få mer yta och därmed bättre grepp. Nja… Bilarna var i alla fall snälla mot mig när jag försiktigt cyklade på den skottade bilvägen, bredvid den isiga och snötäckta cykelbanan – alltid lika härligt att se klimatvänliga transportvägar prioriteras!</p>
<p><img src="https://bicycling.se/wp-content/uploads/2014/05/19302.jpg" alt="" title="Snöig cykelbana"><br/><small><em>Det såg värre ut än så här.</em> <a href="https://bicycling.se/blogg/en-pendlingscycklists-vardag-del-6-och/">(Bildkälla)</a></small></p>
<p>Tidigare vintrar har jag fått hjälp av pappa att sätta på vinterdäck, alternativt promenerat till jobbet under den snöiga säsongen. Mitt nuvarande jobb ligger dock 50 respektive 90 minuter bort till fots, och ekonomisk som jag är vill jag ogärna åka kollektivt (dumsnål kallas det nog). Visst hade jag kunnat be pappa om hjälp, men i år fick jag för mig att jag skulle klara mig själv. Jag har haft flera punkteringar som pappa hjälpt mig med, och dessutom bjussade mina föräldrar mig på en helt ny cykel (en försenad julklapp som egentligen skulle ha varit en spa och massage-upplevelse). Med detta i åtanke beslutade jag mig för att ta saken i egna händer.</p>
<p><img src="https://c.tenor.com/kY62oZbaAskAAAAd/pretty-woman-shopping.gif" alt="" title="Big mistake"><br/><small><em>Big mistake.</em> <a href="https://tenor.com/es/ver/pretty-woman-shopping-big-mistake-julia-roberts-gif-11923890">(Bildkälla)</a></small></p>
<p>För att göra en lång historia kort: jag lyckades punktera innerslagen på den nya cykeln. När jag försökte byta till en innerslang från min tidigare cykel lyckades jag naturligtvis punktera även den. Dessutom var bromsen på nya cykeln superknepig att få loss och sätta tillbaka. Lade kanske fem timmar totalt på hela grejen. Gick typ gråtandes därifrån. Sedan kände jag att jag hade FÅTT NOG av cyklar på ett tag. Kastade in cykelhjälmen i ett överskåp i hallen och begravde cykelbelysningen längst ner i en låda.</p>
<p><img src="https://i.kym-cdn.com/photos/images/original/000/330/751/56c.jpg" alt="" title="At least you tried"><br/><small><em>Sambon försökte trösta.</em> <a href="https://knowyourmeme.com/photos/330751-you-tried">(Bildkälla)</a></small></p>
<p>Jag bestämde mig för att promenera till och från jobbet som låg 50 minuter bort – det var faktiskt ganska mysigt med radio i öronen, särskilt på Lucia. Synd bara att Pirate Rock hade så dålig mottagning… Det blev åtminstone några knastriga toner från Metallica vid ett tillfälle. Till arbetsplatsen som låg 90 minuter bort tog jag buss, men var ändå tvungen att promenera 20 minuter eftersom bussen inte gick hela vägen fram. Kort sagt hade jag ett par riktigt hurtiga veckor innan jul.</p>
<p><img src="https://memegenerator.net/img/instances/80174913/just-keep-walking.jpg" alt="" title="Just keep walking"><br/><small><em>Just keep walking.</em> <a href="https://memegenerator.net/instance/80174913/dory-gets-it-just-keep-walking">(Bildkälla)</a></small></p>
<p>Igår svalde jag hursomhelst stoltheten och bad pappa om hjälp. Vi åkte till affären där cykeln var köpt för att få tag på en ny slang, men hittade ingen som passade. Bad personalen om hjälp, vilket hjälpte föga. Så till slut fick det bli ett reparationskit istället. Det blev inga dubbdäck heller, men en lagad innerslang, så nu är den nya cykeln som ny igen *peppar, peppar, ta i trä*.</p>
<p>Snön får gärna hålla sig på avstånd resten av vintern. Tack!</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-36783896139451149822022-01-09T21:21:00.026+01:002022-01-09T21:45:11.552+01:00Livet går vidare?<p>Sedan det som hände i somras har livet på något vis ändå rullat på. Däremot har brorsbarn nummer två blivit inlagt på sjukhus. Jag fattar inte hur mycket oro en familj ska behöva utstå?</p>
<p>Kaninen lever i alla fall och verkar må bra, trots att veterinären hittade något som verkade vara en tumör när vi var där senast i augusti. Jag blir rädd varje gång kaninen verkar hungrig och mutar honom med gotter, så nu är han lätt överviktig. Så länge han lever och verkar må bra så spelar det ingen roll, tänker jag. Det är typ samma som att de på äldreboendet ska få läsk även om det är onyttligt. Om man ska unna sig ordenligt någon gång i livet är det väl ändå i slutskedet?</p>
<p>Mina föräldrar har köpt ett hus, vilket innebär att lägenheten som jag vuxit upp i och som de bott i de senaste trettioen åren inte längre "finns". Känns väldigt konstigt. Jag har hjälpt dem mycket med att renovera den nya bostaden: målat, spacklat, lagt golv, byggt garderober… Det är nästan bara köket kvar.</p>
<p>På nyårsdagen fyllde jag trettioett och egentligen skulle jag firat min födelsedag den 6e, men jag och sambon blev och är fortsatt snorförkylda. Apropå det så måste jag starta jobbdatorn nu och skicka iväg ett mejl för att tala om att jag behöver jobba hemifrån i morgon. Svintråkigt med tanke på att jag har varit instängd i lägenheten den senaste veckan.</p>
<p>Herre vad tungt det här inlägget blev då. Tänkte vara lite pepp inför det nya året. Orkar inte med några tråkigheter mer. Jag försöker hålla allt negativt på avstånd och inte deppa eller oroa i onödan. Lättare sagt än gjort.</p>
<p>Over and out.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-19306626586704158872021-07-23T14:33:00.004+02:002021-07-23T14:36:21.132+02:00En ängel flög förbi<p>Det har varit tyst här ett bra tag nu. Mycket har hänt. Både positivt och negativt. Men jag kommer dela med mig av det sorgligaste, det som upptar mig mest.</p>
<p><b>En varning innan ni läser vidare: ämnet döden kommer att beröras här.</b></p>
<p>Jag gick på semester 15 juni. Jag tog det med ro, var inte stressad över allt jag skulle vilja klämma in på de fyra veckor som jag brukar ha. Nu skulle jag ju ha sju veckor och sedan börja arbeta halvtid. Det kändes konstigt att vara så lugn, nästintill overkligt. Då visste jag inte att de overkliga känslorna bara var en försmak på vad som komma skulle.</p>
<p>Jag firade midsommar med sambon ute på landet hos hans föräldrar. Det kändes inte riktigt som midsommar, kanske för att det inte föll en enda droppe regn. Men mysigt var det likväl. Till kvällen nåddes jag dock av tråkiga besked: mitt brorsbarn låg inne på intensiven. Det var inte första gången. Sjukvården "tabbade sig" nämligen, minst sagt, vid hennes förlossning, vilket resulterade i en svår hjärnskada, epilepsi, fysiska handikapp m.m. Så hon har haft komplikationer och legat inne ett antal gånger tidigare. Den senaste tiden, det senaste året, hade dock varit lugnare. Och trots att det var svårt att säga vad hon såg med sina egna ögon, kunde vi med våra se i hennes att hon var mer närvarande, och det var lättare att urskilja när hon var glad. Därför kom det så oväntat, när hon rycktes ifrån oss så plötsligt, vid midnatt mellan midsommarafton och midsommardagen.</p>
<p>I onsdags var det begravning, men jag kan fortfarande inte fatta att hon är borta. Hon hann inte ens fylla tre år.</p>
<p><i>Nu när du farit till himlen benämner vi dig som en ängel. Men jag misstänker att du faktiskt har varit en ängel hela tiden. Alla som kom i din närhet kunde känna att det var något särskilt med dig. Det kanske var därför du hade så svårt att överleva här på jorden, det var inte ditt rätta element. Men du älskade oss så mycket att du var villig att kämpa för att få stanna kvar hos oss en stund. För det är vi evigt tacksamma. Du har lärt oss så mycket om vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något. Du har färgat tillvarons grå stunder i regnbågens alla färger. Du har gjort det med så små medel; ett leende, ett ljud eller bara en blick – ja, att få ögonkontakt med DIG, om så bara för en bråkdels sekund, det fick en att känna sig sedd som ingenting annat! Till och med nu, då vi samlas kring dig i obeskrivlig sorg och saknad, fäller vi också tårar av glädje över de fina minnen du givit oss.</i></p>
<p><i>Som en ängel flög du förbi, mot himmelen så fri, men du lämnade ditt leende på vår jord</i>.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-80885344989003541452021-06-06T21:23:00.001+02:002021-06-06T21:23:08.747+02:00Kanin i koppel<p>I går kväll virkade jag en sele till kaninen. Jag hittade ett mönster här: <a href="https://luvs-2-knit.blogspot.com/2009/07/easy-dog-harness.html" target="_blank">länk</a>. Han tyckte dock inte om när jag försökte ta på honom den. Mamma tyckte att jag skulle låta honom vara, om han inte velat ha sele hittills under sina 9,5 år i livet så varför ska man bråka med honom nu? Men så i förmiddags lyckades jag trä på den utan att han märkte det, medan jag klappade honom. Passformen var bra runt magen men lite stor vid framtassarna. Han skuttade runt lite fundersamt och slickade sig om kroppen eftersom han kände att något inte var som det brukade. Jag lyfte upp honom i knät medan jag virkade en lång lina till koppel. Sedan gick vi ut; kaninen, jag och H; ifall han skulle smita ville jag inte vara ensam människa. Väl på gräsmattan verkade han trivas ganska snart. Han skuttade omkring och selen fyllde sin funktion. Vi stannade kvar en liten stund, tills mamma ringde; hon, pappa och mormor skulle komma förbi en sväng. Således fick kaninen vila under soffan medan jag packade ner en filt, koppar och en termos med kaffe. Därpå rond två utomhus. Han verkade lite förvirrad över att vi skulle vara ute en gång till, kaninen alltså. Mamma tog honom i famnen så att han skulle känna sig trygg. Mormor ville sitta i solen så jag hämtade en brasse-stol från källaren. Kaninen ville gärna sitta under den. Han blev modig efter ett tag och skuttade omkring. Ett perfekt avslut på denna soliga och varma sommardag, i mitt favoritsällskap. Tack för det!</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-52872567463620016732021-06-05T20:50:00.004+02:002021-06-05T20:50:39.196+02:00En dejt på gräsmattan<p>U-N-D-E-R-B-A-R-T väder idag. Hade det inte varit för min knappa dos pigment hade jag nog varit ute hela dagen, nu blev det istället att jag smög ut strax innan fyra, men det var nog så gott! Det bästa av allt var att kaninen fick följa med ut på gräsmattan. Det fick han förra året också, speciellt efter att vi fått reda på att hans tandproblem blivit värre och veterinären gav honom tre månader till att leva. Jag hoppades att han skulle hålla åtminstone till fram jul. Nu har det snart gått ett år och förutom att ögonen rinner så ter han sig pigg och glad. Det känns nästan för bra för att vara sant. Under sommaren ska vi dock till veterinären och slipa ned en tand, jag får ont i magen :(</p><p>Hur som helst bar det ner på gräsmattan idag. Jag hade kaninen i reseburen i ena handen, i den andra fyra kompostgaller för att stänga in oss så att kaninen inte rymmer, samt en korg med filt, bok och vattenflaska till mig. Vi satte oss i skuggan, men han ville rymma efter ett tag, så jag flyttade oss i solen istället och där verkade han trivas bättre (tycker att han borde blivit väldigt varm i sin svarta päls, själv tyckte jag att det var lite väl hett...). Ett barn kom förbi och ville klappa; jag fick känna mig stolt över att ha en så fin och snäll kanin. Efter några timmar öppnade H köksfönstret för att tala om att maten var klar – perfekt timing eftersom jag vid det laget hunnit vara kissnödig ett bra tag men inte haft hjärta nog att avbryta, kaninen satt ju så förnöjt och tuggade i sig maskrosblad och klöver. Väl inomhus sprang dock kaninen direkt till sin älsklingsplats under soffan och somnade gott. Själv var jag också rätt trött.</p><p>Hoppas på en repris i morgon! Skulle vilja försöka virka en sele till kaninen så han kan hoppa omkring lite i koppel också... Får se hur det blir med det.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-28918896550121150462021-06-04T20:13:00.007+02:002021-06-04T20:50:04.411+02:00En ska inte klaga på värmen, men...<p>Det är varmt idag. Sjukt varmt. Jag har haft på mig långärmad t-shirt och jeans så får skylla mig själv. Solen gassar in i vardagsrummet, köket och på balkongen som alla ligger i söderläge (?) eller i den riktning som solen går ner. Några disiga moln skyddar oss, men det hjälper föga.</p><p>Pratade med favoritkollegan idag som sa att det inte blir någon ansökan på den där tjänsten, men jag förstår henne. Arbetsbeskrivningen var minst sagt splittrad, jag hade nog inte heller velat ha den. Det var ändå en övervägande positiv arbetsdag, jag återgav bl.a. en kartläggning och PowerPointen fungerade genom hela det digitala mötet! Skönt. Jag provade igår i ett testmöte med mig själv och sedan en kvart innan det verkliga mötet. Om pandemin lärt oss någonting så är det att man aldrig kan vara för väl förberedd när det kommer till tekniken...</p><p>Jag har ätit massor av tyrkisk peber idag och börjar få ont i magen. IBS är inte att leka med osv. men det är ju så gott! Det finns popcorn hemma så får väl poppa en sådan påse istället. Igår tittade vi på Dracula Untold och den var förvånansvärt bra, kändes dock som att det borde finnas/komma en fortsättning? Undrar om H någonsin blir klar med sitt examensskrivande idag så vi kan se någon mer film ikväll. Det var mysigt igår.</p><p>Uppdatering: Solen börjar gå ner nu och jag har tagit av mig jeansen. Sitter på en trasmatta på balkongen, som den extrema minimalist jag är. Kaninen gäspade precis, sträckte på sig och skuttade sedan ut till mig från sitt favoritställe under soffan. Jag lyfter upp honom i famnen. På den smalaste grenen, högst upp i bokträdet utanför oss, sjunger en koltrast. Kvittret blandas med glada röster och bitvis skratt från uteplatsen nedför. Det känns som sommar på riktigt. Tusan vad najs! Nu vill jag att den här dagen aldrig ska ta slut.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-74402933793659287442021-06-03T22:32:00.005+02:002021-06-03T22:35:51.669+02:00Gammal skåpmat<p>Jag trillade osökt in på Elsa Billgrens blogg igår, där hon bland annat delade med sig av opublicerade inlägg som hon skrivit för länge sedan. Det gav mig lust att läsa mina egna gamla blogginlägg igen! Halva nöjet var för övrigt att läsa kommentarerna.</p>
<p>Inläggen var som bäst i begynnelsen: höstterminen 2007. Jag hade just börjat gymnasiet och en lärare ville att vi skulle skapa bloggar. Tänk om han vetat, vilken boll han skulle sätta i rullning? Jag föll för bloggandet på studs. Till skolavslutningen belönades jag till och med utmärkelsen "Årets ordkonstnär".</p>
<p>Gymnasiet var både en bra och dålig tid i mitt liv. I början trivdes jag verkligen. Sedan tog jakten på högsta betyg så sakteliga musten och förnuftet ur mig. Därpå inleddes min vilsna fas i början av tjugoårsåldern – den vill jag helst inte tänka på alls. Jag är så glad att jag lagt de där åren bakom mig.</p>
<p>Jag brukar säga att jag trots allt är tacksam för allt eftersom det format mig till den jag är idag. Ändå kan jag emellanåt undra om det inte hade gått minst lika bra om jag sänkt kraven, ätit mig mätt, tvingat mig själv att umgås lite mer med folk, och läst något annat än en femårig universitetsutbildning.</p>
<p>Oh well. Just nu känns tillvaron skön. Särskilt i jämförelse. Trettioårsåldern är bäst. Räds den inte om du är yngre än så, längta efter den! Puss.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-14542220740040546412021-06-02T16:37:00.013+02:002021-06-06T12:06:07.480+02:00Två veckor kvar<p>Det är tisdag. Jag bär orange klänning ovanpå en ljus, randig tröja. Benen är bara, sånär som på en ganska imponerande hårväxt. Även stortån pryds av ett par blonda strån. Glasögonen är smutsiga, jag irriterar mig särskilt på en fläck ned till vänster. Dessutom glider de transparenta, ljusrosa bågarna ideligen ned för min näsrygg. Håret är i alla fall kortklippt och ur vägen. Jag tycker att jag ser litet ut som att jag hade kunnat vara med i en science fiction-film. Coolt.</p>
<p>Nu är det bara två veckor kvar till sommarlovet – i år ska jag ha semester i nästan två månader, då får man kalla det lov. Overkligt, känns det; både bra och dåligt. Framförallt bra, tror jag. Fast jag känner mig som vanligt nervös inför det nya och outforskade som komma skall till hösten. Just som jag börjat landa på mitt nuvarande jobb ska jag riva upp och gå vidare. Hoppas att jag blir långlivad på kommande arbetsplats.</p>
<p>Blev kissnödig nu. Typiskt. Hej då.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-74428090135286012882021-06-01T22:00:00.005+02:002021-06-01T22:14:26.330+02:00Tre hypoteser om orden som försvann<p>Det är märkligt, igår kändes det som att min hjärna hade tusentals skriverier på vänt, alster som bara väntade på att få forsa ur fingrarna över tangentbordet, och idag hittar jag knappt några ord alls. </p><p>Hypotes nummer ett: kanske beror det på att jag var på jobbet till klockan åtta på kvällen? Jag jobbar mest hemifrån nuförtiden, så när jag väl är på kontoret försöker jag att få så mycket som möjligt gjort. Kopierar, skickar brev, arkiverar m.m. Nu kändes det lite extra viktigt att inte ha någonting släpandes med tanke på att jag bara har två veckor kvar innan semestern, och nytt jobb väntar till hösten. </p><p>Det för mig vidare in på hypotes nummer två: kanske beror det på att jag just fått reda på att min nya arbetsplats har en tjänst ute som skulle passa en utav mina nuvarande bästa kollegor som handen i handsken? Jag blev både glad och stressad på samma gång när det kom till min kännedom. Jag blev till och med tvungen att mejla arbetsgivaren för att tipsa. Tänk att få fortsätta arbeta tillsammans till hösten – det vore något!</p><p>Hypotes nummer tre hänger ihop med de två första: kanske beror det på att jag bara ätit gröt till frukost och sedan ett äpple klockan tre? Nu är klockan tio på kvällen. Det är helt sjukt vad man kan klara sig utan mat när man gör sig upptagen med annat än att äta. Det är heller ingen större idé att sätta tänderna i något ännu, för det finns ingen lagad mat här hemma. Sambon är iväg och handlar fryspizza, pommes och frukt. Jag får se vad som lockar mig mest när han kommer hem. Något ska jag väl få petat i mig.</p><p>Se där, det blev ett inlägg ändå. Jag ter mig alltid lika förvånad. Nu kom jag också på ett par andra saker som jag skulle vilja skriva om. Vi får väl se om jag kommer ihåg dem i morgon.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-59084264309693051832021-05-31T13:14:00.021+02:002021-05-31T22:43:23.729+02:00Hej då, Instagram<p>I går raderade jag <strike>Instagram</strike>. När jag öppnade kontot 2013 kändes det som en kul grej, som dock ganska snabbt tappade sin charm i takt med ett allt mer reklamfyllt flöde i icke-kronologisk ordning. Jag minns inte att det var så i början, men numera känns Instagram som en plattform som handlar om yta, användarberoende och pengar. Spiken i kistan slogs i när <a href="https://www.youtube.com/watch?v=VhSX7IzHkrE" rel="nofollow" target="_blank">Facebook tog över</a>. Riktigt tråkigt, för dess grundläggande funktion – ett lätt sätt att dela med sig av sitt liv i bilder – tycker jag egentligen är bra.</p>
<p>Jag har vid flera tillfällen funderat på att radera Instagram. Det som tagit emot har varit att: 1) förlora mina bilder, 2) risken att missa något viktigt (fast missade ändå när min bror förlovat sig eftersom jag aldrig är inloggad) och 3) att jag själv förlorar möjligheten att visa upp delar av mitt liv som jag vill dela med andra. Steg ett var därför att spara ner alla bilder (funderade faktiskt en stund över om jag skulle strunta i detta, men kom fram till att det antagligen kommer vara roligt att kunna titta tillbaka på i ett senare skede, på samma sätt som det är kul att kolla igenom gamla skärmdumpar från Internets begynnelse). Steg två, att informera familj och vänner hur de kan nå mig istället. Steg tre, att lägga tid och fokus på den här bloggen!</p>
<p>Att genomföra själva raderingen gick snabbt, det enda hindret var att jag blev tvungen att googla HUR. Det är klart, de vill väl inte vara alltför tydliga med hur man gör, de tjänar ju på att ha en kvar som användare. Och sedan raderas inte kontot förrän om trettio dagar. Lurt av dem, kan jag tycka.</p>
<p>Nästa sak jag funderar på att radera är YouTube. Det är desto svårare! Jag kollade igenom favorit-markerade klipp från 2007 och framåt: <a href="https://www.youtube.com/watch?v=Q5im0Ssyyus" target="_blank" rel="nofollow">Charlie the Unicorn</a>, <a href="https://www.youtube.com/watch?v=ZbK77o5a6jA" target="_blank" rel="nofollow">Pirates of the Caribbean</a>, <a href="https://www.youtube.com/watch?v=3ceFWjei_6I" target="_blank" rel="nofollow">BBC:s Robin Hood</a>, <a href="https://www.youtube.com/watch?v=XNSz3-kuZrY" target="_blank" rel="nofollow">Sherlock</a>, <a href="https://www.youtube.com/watch?v=7WOCU7eHzeI" target="_blank" rel="nofollow">Lost in Austen</a>, <a href="https://www.youtube.com/watch?v=10SVwR8K9mI" target="_blank" rel="nofollow">Vampire Diaries</a> m.m. NOSTALGIN! Jag blir kanske tvungen att skriva ett inlägg om detta som bearbetning först. Hittade länkar till <a href="https://www.youtube.com/watch?v=v5_RhAfbDS0" target="_blank" rel="nofollow">gamla RPG-forum</a> som inte längre fanns (tjänsterna fanns kvar men var inte längre gratis…).</p><p>Åh, vad jag saknar tiden då Internet andades genuinitet, nyfikenhet och kreativitet!</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-26863389762128605152021-05-23T18:59:00.008+02:002021-05-31T17:25:49.279+02:00En mormor med ångest<p>Vänligt men bestämt, det är så man tar hand om en mormor med ångest. Gör si, gör så. Och fina mormor krånglar inte, hon bara gör som vi säger, fastän allt hon vill är att gå och lägga sig och sova, med förhoppningen att allt ska vara över när hon vaknar.</p><p>När ångesten kommer och mormors hjärta bultar, så hårt att känns som om det är på väg att slita sig ur hennes bröst, då gör man allt man kan för att avleda hennes tankar. Pratar om vad som helst. Tittar på hennes favoritfilm. Trycker in hörlurar i öronen på henne, sätter på musik eller en ljudfil i medveten närvaro. Får henne att klappa en fåtölj och fokusera på den känslan istället. Köper Fanta och tranbärsjuice. Kokar svampsoppa. Sover över i soffan i rummet bredvid.</p><p>Ja, för en mormor med ångest gör man typ vad som helst.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-58395862907440328992021-04-23T16:12:00.008+02:002021-04-23T16:18:19.205+02:00Vårkänslor<p>Woop, woop – nu är det vår! <br />Har lyckats hålla bloggen vid liv i snart ett år! <br />Nästan ett inlägg så gott som varje månad. <br />Jag själv är nog den som är mest förvånad!</p><p>Woop, woop – vad är det jag ser? <br />Solen stannar länge, innan den går ner. <br />Hade glömt hur fint det kan vara i april. <br />Kom nu värme, jag vill – <br />se knoppar på träden, tussilago på marken, <br />var nånstans ligger närmaste parken? <br />Så fortskrid vår, sätt inte stopp! <br />Gör havet tillräckligt varmt för ett dopp!</p><p>Woop, woop – det var allt för denna gång. <br />Nu ska jag sitta på balkongen, lyssna till fågelsång.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-29230176202555208402021-03-25T20:39:00.007+01:002021-03-25T20:39:57.079+01:00Äter du något eller någon?<p>Glädjande besked, alla djurvänner! Under 2020 minskade den svenska köttkonsumtionen med 4,5 % jämfört med året innan. Med andra siffror: 7,7 MILJONER djur slapp hamna på en människas tallrik. Åtminstone om man får tro <a href="https://www.djurensratt.se/blogg/historisk-minskning-av-kottkonsumtionen-under-2020-miljontals-individer-paverkas" target="_blank">Djurens rätt</a>. Tydligen har vi inte ätit så lite kött sedan 2001. Det finns hopp!</p><p>I påsk hoppas jag att ALLA tänker på vad de lägger på tallriken. NÅGON eller något? Och skippa gärna hönsmens (ägg) när ni ändå är i farten...</p><p>Over and out.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3323024643542087377.post-37523334752415339442021-03-24T18:14:00.001+01:002021-03-24T18:15:02.441+01:00Kaka och husdrömmar<p>Välkomna till ännu ett inlägg som skrivs utan någon vidare eftertanke! Ett tag funderade jag på att göra en lista över saker att skriva om, typ "sju städtips" eller en guide över "hur man smidigt rensar garderoben" som minimalist. Men jag har insett att, även om sådana inlägg inte är helt uteslutna, så är det inte samma sak som att sätta sig ner och bara skriva det första som dyker upp i huvudet.</p><p>I dag skulle jag baka bröd på den sista jästen då den nått sitt bäst före-datum. När degspadet var klart insåg jag dessvärre att det inte fanns tillräckligt med mjöl hemma, inte ens hälften så mycket som behövdes. Istället försökte jag rädda den vattniga degen genom att hälla i kakao, vanilj- och strösocker. Vid ett smakprov av deg-smeten påminde den om romrussin… som glass kan det funka, men som kaka? Den står hursomhelst just nu och svalnar. Ber att få återkomma om huruvida den blev ätbar eller ej.</p><p>I måndags tittade vi på Husdrömmar. Hjälp vad jag återfick sugen på att bygga ett tiny house! Eller att bo i en husbil. Eller en friggebod på någons tomt. Men med en sambo på två meter lång är jag rädd att husdrömmen få stanna vid att vara just det, en dröm. "Glöm din dröm", som Leif sa till Billy, eller Billy till Leif, jag minns inte riktigt.</p>Sandrahttp://www.blogger.com/profile/12564640252457955284noreply@blogger.com0