Jag sitter i soffan med kaninen i famnen. Han verkar ha somnat, gnager tänder titt som tätt och rycker till lite ibland i bakbenen som om han drömmer något. Det är mysigt. Han ser så tillfreds ut, med slutna ögon, insvept i den varma filten. Jag känner mig tacksam över att han fortfarande är med oss. Och så tänker jag, att stunder som dessa måste vara något av det finaste som finns.
28 aug. 2020