Igår var det för ovanlighetens skull* soligt i princip hela dagen. Då tog jag mig i kragen och gick ut på promenad. Till havet gick jag, där satte jag mig på en bänk och lapade sol. Blundade och lät fötterna gunga under mig litet som ett barn. En halvtimme satt jag så. Det vet jag, för jag kollade på klockan. Stördes av tanken på att jag borde vara ute åtminstone en timme. Så less på att ingenting får lov att bara vara utan att sådana tankar dyker upp. Som om inget någonsin är tillräckligt bra, allting ska optimeras. Idag är det också sol, fast kallare och frostigt. Jag tycker att jag borde gå ut men saknar driv. Det är nog den där tanken på att jag borde som hindrar mig. Kanske kan jag lura mig själv genom att styra stegen till affären? Vi behöver ändå handla mat till ikväll och så får jag både solljus och litet motion samtidigt. Jaha, så var vi där igen; optimeringen.
Idag är en sån där dag då jag har en inre frustration, jag kommer mig inte för någonting; inte ens att sopa upp dammråttorna i hörnen som bildats under veckan som gått. Eller en sak har jag faktiskt fått gjort, jag har skruvat isär, rengjort och oljat hårtrimmern. Det behövdes, för det var ett par år sedan sist. Nu spinner den som en katt igen. Jag har nästan sparat ut håret till en bob, men för att luggen ska hinna bli tillräckligt lång för att lägga bakom ena örat krävs ett par månader till. Varje dag vill jag raka av det igen, men något säger mig att jag borde vänta litet till.
Och så gråter jag. Den här veckan har jag av någon anledning saknat honom extra mycket. Jag har inhalerat lukten av hans päls som jag sparat i en påse, stuckit ner handen djupt och kramat om fluffet. Känt hur tårarna bränt i ögonen och trillat nedför kinderna. Fallit ner i fåtöljen med ansiktet i händerna och bara låtit det komma. Jag försöker tänka att det är bra, saknaden är beviset för hur mycket han faktiskt betydde och fortfarande betyder. Om det bara slapp göra så ont.
* Sveriges radio: Rekordfå soltimmar i Göteborg under januari.