Gick på promenad i bitande kyla och vintermörker. Hämtade upp julklappar som kommit till postombudet. Bredvid macken var det julgransförsäljning det fanns några fina små barrträd som nog skulle kunna passa hemma hos mig.
Sedan hände det något magiskt, årets första snö föll!
Nu: värma sig i soffan med lite soppa.
Grannarna i huset mittemot har satt upp en ljusslinga på sin balkong; den liksom löper längs räcket men hänger samtidigt ner i olika långa rader, som istappar av små ljus. Det ser fint ut. Som för att återgälda det virade vi en egen slinga runt vårt balkongräcke, så att de också får något fint att titta på.
I morgon är det första advent. Det känns märkligt att tiden gått så fort. Samtidigt kunde jag knappast längta mer efter jullov. Förhoppningsvis går det att fira jul ungefär som vanligt, vi brukar ju aldrig vara fler än åtta. Det var längesedan jag var sugen på att julpynta, men i år är jag det. Jag vill ha en gran som luktar kåda och barr, en julgrupp med mossa och hyacinter, några prydnadssaker på tv-bänken, kanske till och med en krans på dörren. Jag försöker låta bli att tänka på att detta kanske är den sista julen vi firar med Neo – om det är det, då vill jag att det verkligen ska kännas som jul.
Så i år är det jag som tänder stjärnorna.
Jag började kolla på serien The Queen’s Gambit när den var ny på Netflix, men tröttnade nån gång under avsnitt två. Igår återupptogs tittandet och jag fattar inte varför jag någonsin slutade.
Dessutom fick jag dille på schack. Det har jag haft sedan innan, men jag har aldrig kommit mig för att bli mer än en impulsiv nybörjare, som glatt offrar pjäs efter pjäs utan en tanke på vad motståndaren smider för lömsk plan mot min kung. Kommer inte ihåg när jag kom i kontakt med schack första gången, men minns att jag spelade det i trean på fritids mot en kille som krossade mig gång på gång. För övrigt kom han senare att fråga chans på mig – jag sa ja, sedan pratade vi aldrig mer med varandra. Mitt intresse för schack tycktes dock inte stanna där; spola fram några år till högstadiet och elevens val, då anmälde jag mig till en schackklubb. Tyvärr blev det inget av det eftersom den flyttades till kvällstid och jag hellre ville sitta hemma och koda hemsidor. Istället fick jag ett schackspel till datorn i julklapp av min föräldrar (det var ingen som ville spela med mig). Jag tröttnade dessvärre snabbt. Därefter har musikalen Chess på svenska varit det närmsta jag kommit schack. Bonus.
Min laptop har ett inbyggt schackspel som jag spelat ett par gånger sedan igår kväll. Jag har lyckades vinna några gånger och kände mig bäst! Sedan spelade jag några matcher på chess.com och självförtroendet dök omedelbart…
Novembers gråmelerade himmel går i ton med den asfalterade marken och husfasadernas betong. Höstens stormar har lämnat nästan alla träd nakna, bara ett fåtal löv håller sig krampaktigt kvar vid grenarna. De färgglada blad som fallit till marken dämpar ljudet av tunga regndroppar. Mörkret bereder ut sig och vinterkylan gör sig påmind.
Ska vi slå fjolårets rekordfå soltimmar, mån tro; skulle någon ens lägga märket till det i så fall, än mindre bry sig? Viruset som spridit sig likt en skogsbrand över världen har outtröttligt pockat på all vår uppmärksamhet. Tröttat ut oss. Gjort oss likgiltiga. Presidentvalet på andra sidan havet var ett välkommet avbrott, trots att det också fick oss att hålla andan.
Så ser vardagen ut just nu, vi går omkring och håller andan. Gör vi vårt bästa för att stå ut. Håller avstånd. Tvättar händerna. Ta ansvar. Hoppas att det snart ska vara över. Några blundar, som om de önskar att allt bara vore en dröm. Eller drömmer sig tillbaka till livet så som det brukade vara.
Jag håller andan.
I badrumsspegeln beskådar jag mig själv, mitt yttre. Några beklämda mens-finnar rodnar irriterat längs mina kinder och min käke. I övrigt är min hy slät, sånär som på några svaga strimmor vid ögonen. Om jag ler djupnar linjerna och ytterligare uppenbarar sig. Det röda håret har fått inslag av vita strån.
Jag beskådar mig själv, mitt yttre, och känner ett stygn av oro. Jag är snart trettio år och det är som att mitt liv precis har börjat. Tonårens självhat och tjugoårens förtvivlade vilsenhet har nästan tynat bort. För trots att mitt liv ännu saknar lugn och ro ibland känner jag mig grundad i mig själv. Jag känner mig inte längre beroende av andra; jag är min egen och jag kan ta hand om mig själv. Och det finns en frihet och tillfredsställelse i att åldras; för varje år växer jag i min relation till mig själv och till livet. Men döden, den skrämmer mig fortfarande. Kanske är det därför det kniper till i magen då jag noterar rynkor och vita hårstrån i min spegelbild – jag blir påmind om min egen dödlighet.
När hände detta? Jag som intalat mig själv att jag var odödlig, tröstat mig själv genom att tänka: dö, det gör andra, döden angår inte mig. Men min spegelbild tyder på något annat. Tidens tand kommer ingen undan.
Jag blundar.
För någon dag sedan lyssnade jag till en föreläsning som handlade om att förstå sin egen utsatthet som professionell i människonära yrken. Här är några saker jag tog med mig:
1) Vi är bättre på att ta hand om andra än att ta hand om oss själva, eftersom vi känner skam över vår egen sårbarhet och våra egna brister. Skammen över att inte vara perfekt – varför vi nu skulle vara det. Andra kan spä på skammen genom att klaga på oss, uttrycka missnöje osv.
2) Empati hanteras i nutid som ett redskap som ska utrota bristen. Om empatin uppfattas på det sättet, att vi bara har uppnått ett gott resultat när vi utplånat bristen, kommer det att leda till att vi till slut utarmar oss själva. I varje möte med en annan människa har jag något av hens liv i min hand – men hen har också något av mitt liv i sin hand.
3) Försök att utarbeta rimliga ambitioner; det kommer alltid finnas mer att göra, allt behöver inte vila på en själv. Etisk stress hjälper inte oss själva och försvårar för oss att hjälpa andra. Etisk masochism innebär att pressa sig själv orimligt hårt för att uppnå saker som kanske inte ens är nödvändiga. Kom ihåg: Vi gör så gott vi kan, bristen kommer ändå alltid kvarstå.
4) Kompetens och brist behöver inte spela ut sig mot varandra: Jag är inte obegåvad, men jag saknar det där lilla extra.
5) Visdom är att acceptera och hantera ett liv som inte alltid är rättvist och förutsägbart.
Idag såg jag Wall-E, en Disneyfilm som handlar om en robot som ensamt åker omkring och städar upp efter mänskligheten i en övergiven stad. Människorna kryssar för övrigt omkring i rymden, eftersom de var tvungna att lämna planeten för hundratals år sedan då den blev obeboelig på grund av dem. Efter att ha sett filmen ställde jag mig den klassiska På spåret-frågan: Vart är vi på väg? Och så kändes det som att jag nog ska lämna tillbaka den nya klänningen jag nyss köpt på HM.
Jag längtar bort; efter något nytt, något annorlunda.
Jag längtar efter en vardag där tiden inte spelar någon roll. Där jag kan stiga upp när jag vill, för jag har ingen tid att passa. Där jag kan göra vad helst jag känner för under dagen, fri från planering och måsten. Där jag får spendera min tid precis som jag vill, allteftersom andan faller på; skriva, måla, fota, virka, sy… Laga mat från grunden. Baka bröd. Odla. Leka i snön på vintern. Bada naken på sommaren. För att slutligen till kvällen, gå till sängs i godan ro, med vetskapen om att i morgon kan jag också göra precis vad jag vill.
Jag längtar efter ett på sätt och vis enklare liv. Kanske inte alltid bekvämare eller mindre slitsamt. Men ett liv där jag kan få vara mig själv och känna mig fri.
Den här längtan har gripit tag i mig flera gånger, alltsedan jag tog studenten. Ska jag någonsin lyckas ta mig ur den trygga, inrutade och förhållandevis förutsägbara vardagslunken i lägenhet i stan? Kan, vill och vågar jag det? Det är trots allt det enda liv jag känner till.
Personer som inspirerar mig och som spär på min längtan: Jonna Jinton (vem annars!?) och personen i det här YouTube-klippet.
Jag har varit så trött de senaste dagarna. Det började i början av veckan och på fredagen gick det inte – jag stannade hemma men arbetade hemifrån. Både lördagen och söndagen var händelsefattiga dagar. Jag somnade, utmattad, i soffan med kaninen i famnen. Detta trots att jag hållit mig till mina rutiner – vaknat kl. 6 och lagt mig senast 22. Jag uppbådade tillräckligt med energi för att orka med det nödvändigaste – duscha, tvätta litet kläder, laga mat, städa toaletten. I övrigt har jag känt mig totalt dränerad på energi.
Jag sitter i soffan med kaninen i famnen. Han verkar ha somnat, gnager tänder titt som tätt och rycker till lite ibland i bakbenen som om han drömmer något. Det är mysigt. Han ser så tillfreds ut, med slutna ögon, insvept i den varma filten. Jag känner mig tacksam över att han fortfarande är med oss. Och så tänker jag, att stunder som dessa måste vara något av det finaste som finns.
Det var en lång dag på jobbet idag, men trevlig. Eftermiddagen spenderades med rumskompis-kollegan och vi pratade massor om psykodynamisk teori, våra erfarenheter av att använda oss av det i barnterapi och hur båda önskade att det fanns mer intresse för att arbeta så nuförtiden. Till exempel hur en patient till mig ritade ett ihåligt träd där det växte lika många äpplen som den varit gammal när traumat (symboliserat av hålet) skedde. Vi pratade också om symboliken i att försöka göra sig av med skam genom tvångshandlingar (att kontrollera sin aggression och försöka rena sig själv), samt hur skammen är som ett slukhål som slutar förtära först när det blir belyst och medvetandegjort. Sjuk intressant! Efter ett par timmar var min hjärna dock så stimulerad att det kändes som om den skulle krevera.
Apropå något helt annat blev jag faster idag för andra gången. Nu kanske min kära mor kan sluta tjata på mig om att skaffa barn? Jag menar, konstigare saker har ju skett. Jag hade en kollega en gång som var djupt troende, som berättade att en kristen missionär i nutid lyckats få ett öra att mirakulöst växa ut genom att be Jesus om ett sådant mirakel…
Nu är jag hemma och funderar på vad jag ska ta mig för. Varje eftermiddag och kväll tänker jag att IDAG är dagen då jag sätter min kvällsrutin och lägger mig i tid. Jag var ganska nära på att lyckas igår faktiskt… Vaknade ganska seg så tiden sprang iväg litet, men tog med mig och åt frukost på jobbet, det var riktigt gott! Jag gör nog detsamma i morgon. För den som vill maximera chansen för att vakna med en utvilad känsla (dvs. undvika att vakna i en fas av djupsömn) kan jag tipsa om sidan sleepyti.me. Den använde jag mig av när jag pendlade och var tvungen att stiga upp fem. Nu stiger jag upp sju, men hade egentligen velat få in en rutin där jag vaknar 5:55. Har ni hört den låten med Charlotte Gainsbourg? (https://www.youtube.com/watch?v=r9gYK6-j5eE).
Semestern har lidit mot sitt slut. Igår var första dagen på jobbet igen. Det är lugnt på kontoret, bara jag och två kollegor till. Skolorna har ju inte öppnat än. Känns skönt att få en vecka på sig att förhoppningsvis hitta tillbaka till en dygnsrytm anpassad efter arbetstiderna.
De sista två semesterveckornas vila överskuggades av att kaninen blev sjuk. Jag orkar inte gå in på allt som hände, men i stora drag fick vi träffa en veterinär som först föreslog avlivning och sedan vägrade skriva ut smärtstillande om vi inte gjorde en röntgen som vi fick bekosta själva då den inte täcktes av försäkringen och som inte visade någonting annat än det vi redan visste. Hursomhelst, kaninen lever och mår mycket bättre nu! Han bor hos mamma tillsvidare eftersom hon har semester ett par veckor till och han fortsatt behöver tillsyn under dagarna.
Jaha, ja. Det var det. Kanske får räcka så för den här gången?
Semestern rivstartade redan på lördagen förra veckan, genom en tur till mormors kolonistuga. Där badade vi i älven (två gånger!), åt tacos och kokosbollar till efterrätt, klippte gräset, gömde oss i skuggan när solen blev för stekande – underbart! På vägen stod dock regnet i backen och vi fick köra i femtio på motorvägen. Himlen var en mörkgrå närapå svart nyans, som förde tankarna till apokalyps. Jag tyckte att det kändes magiskt på nåt vis. Söndagen tillbringades hos bror, som dagen därpå skulle försätta sig i karantän till deras tillökning kommer om fyra veckor. Fick testa att sitta på hans nya motorcykel och kände mig supercool.
På måndagen bar det av till ett möbelvaruhus. Där hittade vi superfint porslin men bestämde oss för att vänta med att köpa, ville tänka över det litet först. Köpte istället ett soffbord och två nattduksbord. Kom hem och skruvade ihop soffbordet, märkte att det inte passade alls, fick ångest. Försökte trösta mig genom att bädda sängen med ett nyinköpt överkast – som visade sig vara i fel storlek. Grät och misströstade. Diskuterade vilken stil vi egentligen vill ha i vårt hem. Kom fram till att en minimalistisk boho-stil skulle passa båda våra smaker och själva lägenheten i sig. På onsdagen åkte vi således och lämnade tillbaka soffbordet, ville byta till ett annat i rotting, men det fanns inte i lager och var en utgående produkt i sortimentet. Typiskt. Hittade bordet i en två dagar gammal annons på blocket, men det visade sig vara sålt. Typiskt. Bestämde oss för att i alla fall köpa porslinet vi tittat på, men tallrikarna var slutsålda. Typiskt.
På fredagen åkte vi för att köpa en bänkdiskmaskin. Vi var i tre affärer och alla modeller vi tittat på var slut. Typiskt. Det fick bli en maskin av ett budgetmärke som vi dock blev nöjda med. På lördagen kom pappa och mamma och hälsade på. Inför besöket passade vi på att städa – skönt att bli av med sopsortering, tvätt, disk, kompost, dammråttor etc. Pappa hjälpte oss att installera diskmaskinen och mamma gav oss en monstruös krukväxt som skrek: “boho!”
I dag tar vi det lugnt.
Det har hänt så mycket och ändå knappt någonting sedan jag skrev sist. När var det ens? Jaha, där ser man; typ en månad och åtta dagar sedan. En del har hänt, som sagt, men knappast något livsomvälvande.
Jag gick bland annat till vårdcentralen för ett par veckor sedan med förhoppning om att en gång för alla försöka reda ut varför jag är så trött hela tiden. Så har det nämligen varit sedan jag var tolv och kom in i puberteten. Hur som helst kom första omgången prover tillbaka, helt normala – vilken överraskning! Järnvärdet var litet lågt, förresten. Dock ingen järnbrist att tala om eftersom de två andra värdena (minns ej vad dessa var) såg bra ut. Sist jag testade mig, för ett par år sedan, hade jag normala järnvärden och var då lika trött, så jag känner mig skeptisk… Jag ska ändock prova järntabletter och se om det blir någon skillnad. Annars får jag glatt kila bort till vårdcentralen igen efter sommaren och än en gång exponera mig för min nålfobi.
Idag var sista arbetsdagen innan semestern. I morgon när jag vaknar är det äntligen sommarlov! Det känns skönt, men jag är samtidigt stressad över att jag “bara” har fyra veckor på mig att varva ner, ladda med ny energi OCH ta tillvara på tiden. Det finns många saker jag vill göra, men hur ska jag orka? Hur ska jag hinna? Jag måste ju tänka strategiskt så att jag har kvar energi till att jobbet börjar igen. Så brukar jag alltid känna inför sommaren: kommer jag hinna vila upp mig tillräckligt? Nog om det nu, vi släpper det. Det finns som sagt många saker jag vill göra i sommar. Jag har exempelvis ett omåttligt sug efter att shoppa loss i andrahandsaffärer – kläder, porslin och inredning! Det finns mycket som skulle kunna göras i lägenheten, inte minst städa. Men nu tänkte jag snarare på något i stil med att kleta ett tjockt lager vit färg över de blekrosa strukturtapeterna som sitter i hallen, sovrummet och kontoret…
Det gamla skrivbordet som temporärt bott i vardagsrummet under vintern och våren monterade jag ner redan förra helgen. Bra att ha när jag arbetade hemifrån några gånger, men så mycket finare och lugnare att åter få vila ögonen på rottingfåtöljen på sin plats vid i fönstret. Vi passade också på att bära ner en gammal madrass till källaren. Den behövs inte sedan vi köpte oss en ny, riktig dubbelsäng – något som jag fortfarande är så tacksam över att vi hann med innan viruset slog till.
Vad varm det har varit den här veckan. Skulle egentligen ätit hämtmat på en veranda just nu, istället sitter jag i en överhettad lägenhet. Orkade inte ta mig iväg. Men nu ska jag duscha och sedan ska jag äta tunnbrödsrullar. Kanske finns det någon film att se på TV? I morgon bär det iväg på en utflykt. Om jag orkar.
Inför förra arbetsveckan var jag rädd att jag bokat upp mig för mycket. På lördagen sov jag i princip hela dagen, för att jag var så totalt slut i både kropp och sinne. Därför kändes det härligt och tillfredsställande då det visade sig att jag klarade av nästan varje arbetsdag den veckan, att jag till och med kunde njuta av tillvaron och känna meningsfullhet i varje aktivitet. Så kom dock fredagen och jag var helt färdig. Vid lunch cyklade jag hem för att äta lunch och sedan somnade jag i soffan. Där låg jag och sov i fyra timmar. När kvällen och natten kom hade jag ändå inga problem att somna.
Under helgen har tagit några promenader och det har varit skönt. Men jag har fortfarande känt mig trött och sliten. Ingenting jag gör tycks ge mig energi, det bara tar och tar och tar. I morse när jag vaknade sa kroppen åter stopp. Tack men nej tack, gå och lägg dig igen. Jag trotsade den och höll mig vaken. Tills jag somnade i soffan igen vid lunch. Det känns som att jag skulle kunna sjunka in i en Törnrosa-sömn och sova hur länge som helst. Nu är jag i alla fall någorlunda vaken igen och hoppas på att morgondagen kan erbjuda mer energi. Det är tråkigt att känna sig håglös och till ingen nytta.
För övrigt har jag lyckats se ett TEDxTalk som handlar om Konsten att vara sig själv. Utöver att personen som pratar har den godaste skotska dialekten och den coolaste outfiten som för tankarna till Matrix, var det någonting hon sa som slog an något hos mig: “I’m not the center of attention, you’re the center of mine”. Jag ska suga litet till på den karamellen.
Om någon ber dig att inte tänka på en gul citron, vad är då det första som dyker upp i ditt huvud? Förmodligen en gul citron. När vi inte vill tänka på en viss sak, är det därför lättast att aktivt tänka på något annat.
En sak jag inte vill tänka på just nu är kaninens åldrande och tandproblem. Det började med att ena ögat rann. Nu har han även börjat dregla. Han är dock en pigg och i övrigt välmående farbror. Just nu gottar han sig på filten bredvid mig i soffan, gnager tänder av välbehag under mina klappar. Han fyller snart nio år. Jag önskar att han får bli åtminstone tio, helst femton! Men framförallt önskar jag att han ska vara den första kaninen som får somna i ro utan att jag behöver lägga mig i.
En annan sak jag vill sluta tänka på, är det där förbannade Sanditon-serien. I måndags skrev jag ju att hade för avsikt att skriva en novell där någon var tvungen att dö. Nu har jag gjort det; med pennans kraft dödat. Det hjälpte dock föga. Jag behöver hitta något annat att tänka på än denna gula citron.
En serie jag har börjat titta på Daredevil. Än så länge har den misslyckats i Bechdel-testet – det är gubbar överallt! Men jag har roat mig med att i fantasin ersätta karaktärerna med kvinnliga skådespelare. Så fick jag även en idé att skriva om ett post-apokalyptiskt samhälle där fyra starka kvinnor (Queen of Hearts, Queen of Spades, Queen of Diamonds och Queen of Clubs) regerar under överhuvudet Queen Mother. Jag förlorar mig dock i detaljer såsom hur karaktärerna ska se ut. Därför lär väl detta bli ännu en idé som går förlorad i hjärnkontorets arkiv av “böcker som kunnat bli någonting om jag orkat ta mig an dem”. Kanske kan jag få något slags utlopp ändå, fast genom mina Photoshop-fingrar?
Jag vaknade tidigt i morse och fann att jag var trasig; tjock i halsen, snuvig om nosen och med huvudvärk som om knoppen skruvats fast i ett städ. Då får en inte lov att gå till jobbet, för det tillåter inte “tider som dessa” (ett uttryck som vid det här laget börjar kännas väl uttjatat). Något som förvånade mig var att tårar fortfarande trängdes inombords. Vad är det för fel på mig egentligen?
Igår skrev jag på en novell som jag vill försöka fortsätta skriva på idag. Trots att huvudet spränger, behöver jag sysselsätta mig med något för att slippa känna. Att sova orkar jag inte.
I gymnasiet var jag ordkonstnär och kunde skriva en novell utan större besvär inom loppet av en eftermiddag. Tänk att återfå den förmågan. Nog måste den väl finnas kvar i någon dammig, liten bortglömd vrå av mitt hjärnkontor? Tillsammans med mina förträngda författardrömmar.
Nu ska jag skriva. Jag känner mig mordisk! Någon måste dö, men vem?
Mitt hjärta blöder. Tårar trängs. Det ter sig inte bättre än att det kommer ta ett tag innan jag återhämtat mig efter den där Sanditon-serien. Jag känner mig helt verklighetsfrånvänd. Det är knappt att jag lyckas ta mig ur min bubbla – och när jag väl gör det, om så bara för ett par minuter, är det som om hela min varelse envist dras tillbaka likt en magnet. Jag misstänker att första steget mot ett tillnyktrande är att erkänna för mig själv att jag har ett problem. Och det andra, att stänga av spellistan med fanvideos som går på repeat likt en repig skiva.
Hursomhelst. Jag har knappt fått gjort någonting idag. Kompostpåsarna som ligger och ruttnar under vasken behöver slängas; dammråttorna sopas upp; tallrikar, bestick m.m. diskas; tvätten hängas och den som torkat vikas. Solen skiner så det kan gå. Solsken skänker mig allt som oftast kraft och gott humör.
I morgon ska jag vara på kontoret på förmiddagen och på eftermiddagen bär det av till en ö. Jag hoppas att vädret tillåter en cykeltur. Det eviga dilemmat är att veta vad en ska ha på sig; att cykla i kjol är opraktiskt och krångligt, men jag föredrar att inte klä mig i byxor. Nu kom jag plötsligt på att jag behöver fylla på mitt åkkort till båten också. Det är något jag har skjutit framför mig i flera dagar. Jag lägger till det på listan över saker jag behöver göra ikväll, längst ner.
Låt mig bara lyssna på en fanvideo till så lovar jag att sätta igång sedan…
Två veckor har förflutit sedan mitt senaste inlägg. Jag tappade pennfattningen och lyckades inte hitta orden. Då är det bättre att låta bli att skriva, kan jag tycka.
Den här veckan har känts olidligt lång. Jag har somnat sent och vaknat utmattad. Hur jag alls lyckades uppbåda tillräckligt med mental kraft för att ta mig igenom veckans sista dagar är mig fortfarande ett mysterium. När jag kom hem på fredagen somnade jag på stört i soffan, ändå kunde jag somna igen vid tolvtiden på kvällen och sova ostört till sju på morgonen. Onsdagen var däremot något utav en triumf, då lyckades jag nämligen cykla till båten som går ut till öarna där jag arbetar ibland. Vädret har varit fantastiskt och jag har njutit till fullo av mina cykelturer till och från kontoret. Synd att det ska bli kallare nu i veckan som kommer. Därtill hotar de med regn och oväder.
Jag har lyssnat en hel del på musiken från Jesus Christ Superstar som jag skrev om sist. Först var jag besviken över att John Legend inte klarade av att ta den höga tonen, men ju mer jag lyssnat desto mer har jag kunnat uppskatta de andra aspekterna av hans version av Gethsemane. Vissa partier från andra låtar har också fångat mig; “Mary, mmm that is good” och “This is my blood you drink, this is my booody you eat” är några textrader som etsat sig fast. Framförallt har jag lyssnat på låten med Erik Grönwall – vilken röst han besitter! Jag har tappat räkningen hur många gånger jag börjat nynna på den: “Jesus I am with you – touch me, touch me, Jesus! Jesus I am on your side – kiss me, kiss me, Jesus!”
Min senaste förblindelse stavas dock Sanditon, en tv-serie som för närvarande visas på SVT Play. Det är på grund av den som dagens inlägg titulerats “verklighetsflykt”. Serien baseras på Jane Austens verk med samma namn, en bok som hon dessvärre aldrig hann skriva klart. Eftersom jag älskar kostymdraman var det med stor förväntan som jag började titta. Ganska snabbt insåg jag dock att jag inte rycktes med på samma sätt som jag brukar göra. Istället blev jag ond på huvudkaraktärens kärleksintresse och tyckte inte alls att de borde vara tillsammans. Som en annan karaktär sa: “Men like you cannot change”. När sedan slutet kom blev jag alldeles utom mig! Så här kunde det väl ändå inte få sluta? Eller? Jag fick ju delvis som jag ville. Nej, jag kunde inte bestämma mig för vad jag tyckte, utan blev tvungen att se serien en gång till. Och det var förstås då det hände – jag föll, handlöst. På ett ögonblick fann jag mig tillbaka i tonårens ängsliga och ångestfyllda tid och förälskade mig likt förbaskat i huvudkaraktärens otrevliga men svinigt snygga kärleksintresse. Suck! Plötsligt blev slutet dessutom värre än någonsin. (Och jag var inte ensam om att känna så, åtminstone inte att döma av hur många som skrivit i sociala medier och krävt en till säsong för att ordna upp det hela). Det blev helt enkelt till att uppsöka fan-kreationer för att stilla mitt enfaldiga hjärta. Nåväl. Det känns som att jag skulle kunna fortsätta att skriva om detta i oändlighet. Det kanske kommer ett separat inlägg så småningom. Till dess lämnar jag er här med en länk som leder till en fantastiskt fin fanvid (OBS! Spoiler alert!).
En gång när jag var yngre och vi firade påsk i familjens sommarstuga, visades Jesus Christ Superstar på TV:n. Minns att jag tyckte musiken var så bra! Igår när vi var på väg till mormor sa jag till mamma att de borde sända den igen, det är ju ändå påsk. Och idag ringde mamma och sa att hon sett i tidningen att de skulle sända den på SVT – visserligen en live-inspelad musikalversion från 2018, men ändå!
Jag kunde inte låta bli att värma upp genom att lyssna på de bästa låtarna, Gethsemane (I only want to say) och Heaven on their minds, från 1973. Hoppas att John Legend, Alice Cooper och Erik Grönwall (VARFÖR fick inte han rollen som Jesus!?) kan leva upp till mina högt ställda förväntningar.
Idag har jag övrigt lyssnat till toner från bl.a. Skáld, Five Finger Death Punch, Aretha Franklin, Molly, Miriam Bryant, Adam Lambert, Meshuggah och Crooked Still. Shipping up to Boston med Children of Bodom har gått på repeat; in short, I’ve been all over the place! And I lost my leg…
Långfredagen spenderades med mamma och mormor, utomhus vid mormors kolonistuga. Det var fantastiskt väder, särskilt när vinden avtog och det blev så varmt i solen att en för ett ögonblick kunde låta sig luras att det var sommar. Vi hjälptes åt att ställa i ordning utemöblerna, rensade i rabatterna, och så klippte jag gräsmattan (#stolt). En ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart… osv. Och vad vore väl påsken utan hamburgare och pommes från McDonald’s?
Nu sitter jag här med fräknig hud som osar av solsken. Härligt lugn och trött i både kropp och sinne. Med gräsklipp på strumporna och små rivsår i händerna. Tacksam för dagens (i dessa tider) icke självklara lyx, att få spendera tid med några utav sina nära.
Och än är dagen inte över. Nu ska jag fortsätta njuta, krypa upp i soffan med kaninen i famnen och se på film* tillsammans med H.
*Eftersom vi inte hittade nån film som båda ville se, såg vi på Bonde söker fru istället – en utav mina kollegor på jobbet känner nämligen en som dejtar bonden som bor i Moçambique och då blir det ju genast litet spännande. Vi var dock tvungna att spola förbi massor, speciellt de andra två bönderna, för hjälp vad cringe programmet är: ”Här är min säng, den tål hårda tag!” – NEJ TACK BEVARE MIG!
I morse tog jag sovmorgon. Jag var tvungen eftersom jag kodade till sent inpå småtimmarna. Det gick inte att hjälpa, jag fick flow. Det är då kodande är som roligast! Kodningen resulterade i en minimalistisk bloggdesign, inspirerad av temat Write. Designen i sin enkelhet lyfter fram inläggen, får texten att hamna i fokus. Det passar ju bra till bloggens nuvarande slogan ”Låt orden ta plats”. En på mitt gymnasium hade en blogg som hette något liknande, jag tyckte det lät fint. Förhoppningsvis kan det påminna mig om att fortsätta skriva utan att krångla till det.
Solen strålade i morse, det var nästan så jag tog jeansjackan. Men ute blåste det kallt. Tur att jag tog vinterjacka och vantar trots allt. Jag cyklade till jobbet. Cykeln med racerdäck gjorde premiär för i år. Den fick punktering strax innan jul av ett stort och vast gruskorn. Därför har jag inte vågat cykla på den sedan dess, utan hållit tillgodo med min gamla cykel. Men idag var det alltså dags. Vilken känsla! Den är så nätt och snabb i jämförelse. Fast min avsaknad av kondis märkte jag dessvärre av ändå.
Jag minns knappt vad jag gjorde på jobbet under förmiddagen. Satt på rummet i min ensamhet och skapade en rättningsmall i excel för ett formulär som jag ofta använder – nu slipper jag räkna själv i fortsättningen! Längtade efter lunch och det som skulle komma sedan. Då cyklade jag nämligen iväg till min gamla arbetsplats för att samverka med en f.d. kollega. När jag kom fram steg jag in i en välbekant men ovanligt lugn miljö. Tydligen var många påsklediga eller sjuka. Hursomhelst kändes det härligt att kunna svänga förbi, på arbetstid dessutom. Att diskutera gemensamma ärenden känns knappt som jobb, det är ju kul! Det gör jag gärna om. Vilken fin avslutning på arbetsveckan.
Tänk vad det händer saker varje dag, som en knappt reflekterar över. Idag var väl som vilken dag som helst? En vardag. Men det är det som är så bra med att blogga. När jag tar mig tid att formulera i ord vad som hänt, tvingas jag att just reflektera. Det behöver inte vara något krångligt eller svårt. Sättet som orden sammanflätas till text behöver inte värderas. Ta bara friheten och skriv. Det tycker jag om.
Jag promenerade till och från jobbet idag, det har jag gjort de två senaste dagarna. Igår valde jag inga bra skor, men så visste jag ju att H skulle hämta mig när jag slutade, för att vi skulle kunna åka och handla direkt. (Det slutade visserligen med att jag promenerade till zoo-butiken istället och att han hämtade mig där, så blev lite mer promenerande än jag tänkt mig). Idag mötte H upp mig längs vägen hem. Jag hade gympaskor – en lär sig av sina misstag. Promenaden hem var ändå påfrestande. Vi hade haft städdag på jobbet och jag var alldeles stel i ryggen efter det. Dessutom har jag haft ballongmage hela dagen, uppblåst och öm; den som inte förstår vad jag menar kan vara tacksam för det.
I samband med städdagen beslutades det, förutom om städuppdrag, även om rumsbyten. Detta eftersom ett kontorsrum har ett förfärligt fläktljud där två kollegor inte kunde sitta. Jag och min rumskamrat fick dela på oss och flytta in hos varsin granne. Det var den mest logiska lösningen eftersom vi inte är på kontoret så ofta. Det kändes ändå tråkigt att inte få sitta tillsammans mer. Bye bye bupp-rummet.
Nu sitter jag här med värkande fötter och en fortsatt ond mage. Det skär och molar om vartannat. Ändå känner jag mig ganska väl till mods. Kanin myser i mitt knä. Snart ska jag göra en taco-wrap. Jag har vegan-choklad som väntar i kylskåpet (okej, jag norpade två bitar redan när jag kom hem förut). Tänk om en skulle ta och unna sig lite saft till maten också?
Var på kontoret idag, för första gången på typ tre veckor, efter sjukdom och efterhängsna förkylningssymtom. Promenerade dit. Tog knappt trettio minuter, det förvånade mig. Trodde det skulle ta åtminstone fyrtio.
Kändes kul att träffa folk igen. Njöt av att bara vara på kontoret. Fick inte så mycket administrativt gjort, men desto mer socialt utbyte om både jobb och annat. Pratade länge med min rumsgranne. Det var fint.
Vi promenerade på lunchrasten till en närliggande butik. Jag satt och solade utanför medan kollegor fyllde på med glass och godis. Det blåste mycket och var kallt. Solen försökte värma oss.
Det är påsklov och lugn i luften. Till och med nu i skrivande stund kan jag känna det i den svala luften som i små pustar dansar in genom springan i balkongdörren. Jag borde sova, klockan ringer om sex timmar. Kanske ska jag ställa fram den trettio minuter? Om jag tar cykeln till jobbet så kan jag gå upp en kvart senare. Men jag har inte pumpat däcken.
I morgon ska vi i alla fall städa hela kontoret.