Ordflöde

Grannarna i huset mittemot har satt upp en ljusslinga på sin balkong; den liksom löper längs räcket men hänger samtidigt ner i olika långa rader, som istappar av små ljus. Det ser fint ut. Som för att återgälda det virade vi en egen slinga runt vårt balkongräcke, så att de också får något fint att titta på.

I morgon är det första advent. Det känns märkligt att tiden gått så fort. Samtidigt kunde jag knappast längta mer efter jullov. Förhoppningsvis går det att fira jul ungefär som vanligt, vi brukar ju aldrig vara fler än åtta. Det var längesedan jag var sugen på att julpynta, men i år är jag det. Jag vill ha en gran som luktar kåda och barr, en julgrupp med mossa och hyacinter, några prydnadssaker på tv-bänken, kanske till och med en krans på dörren. Jag försöker låta bli att tänka på att detta kanske är den sista julen vi firar med Neo – om det är det, då vill jag att det verkligen ska kännas som jul.

Så i år är det jag som tänder stjärnorna.

Jag började kolla på serien The Queen’s Gambit när den var ny på Netflix, men tröttnade nån gång under avsnitt två. Igår återupptogs tittandet och jag fattar inte varför jag någonsin slutade.

Dessutom fick jag dille på schack. Det har jag haft sedan innan, men jag har aldrig kommit mig för att bli mer än en impulsiv nybörjare, som glatt offrar pjäs efter pjäs utan en tanke på vad motståndaren smider för lömsk plan mot min kung. Kommer inte ihåg när jag kom i kontakt med schack första gången, men minns att jag spelade det i trean på fritids mot en kille som krossade mig gång på gång. För övrigt kom han senare att fråga chans på mig – jag sa ja, sedan pratade vi aldrig mer med varandra. Mitt intresse för schack tycktes dock inte stanna där; spola fram några år till högstadiet och elevens val, då anmälde jag mig till en schackklubb. Tyvärr blev det inget av det eftersom den flyttades till kvällstid och jag hellre ville sitta hemma och koda hemsidor. Istället fick jag ett schackspel till datorn i julklapp av min föräldrar (det var ingen som ville spela med mig). Jag tröttnade dessvärre snabbt. Därefter har musikalen Chess på svenska varit det närmsta jag kommit schack. Bonus.

Min laptop har ett inbyggt schackspel som jag spelat ett par gånger sedan igår kväll. Jag har lyckades vinna några gånger och kände mig bäst! Sedan spelade jag några matcher på chess.com och självförtroendet dök omedelbart…

Novembers gråmelerade himmel går i ton med den asfalterade marken och husfasadernas betong. Höstens stormar har lämnat nästan alla träd nakna, bara ett fåtal löv håller sig krampaktigt kvar vid grenarna. De färgglada blad som fallit till marken dämpar ljudet av tunga regndroppar. Mörkret bereder ut sig och vinterkylan gör sig påmind.

Ska vi slå fjolårets rekordfå soltimmar, mån tro; skulle någon ens lägga märket till det i så fall, än mindre bry sig? Viruset som spridit sig likt en skogsbrand över världen har outtröttligt pockat på all vår uppmärksamhet. Tröttat ut oss. Gjort oss likgiltiga. Presidentvalet på andra sidan havet var ett välkommet avbrott, trots att det också fick oss att hålla andan.

Så ser vardagen ut just nu, vi går omkring och håller andan. Gör vi vårt bästa för att stå ut. Håller avstånd. Tvättar händerna. Ta ansvar. Hoppas att det snart ska vara över. Några blundar, som om de önskar att allt bara vore en dröm. Eller drömmer sig tillbaka till livet så som det brukade vara.

Jag håller andan.

Wabi-sabi är enkelhet och ofullständighet; asymmetri, skrovlighet, ekonomi, stramhet, anspråkslöshet, intimitet och uppskattning av naturliga föremåls och processers oförställda integritet (x).

Ovanstående fick jag påminna mig själv om idag; att det finns något vackert i att låta saker vara som de är, utan att krav ställs på perfektion. För när det visade sig att tyget i en av mina klänningar vridit sig i tvätten, så att sömmarna låg osymmetriskt mot endera sida av min kropp, retade det mig något oerhört. Men det är ju bara ett plagg, vad spelar det för roll?

När jag var yngre hade jag ett stort behov av symmetri och perfektion. Mitt favorittal var två; symbolik för mitt dåvarande behov av symbios. Men ju äldre jag blivit och i takt att jag mognat, har jag alltmer dragits åt det udda, kantiga och asymmetriska. Och mitt nya favorittal är sju.

Nuförtiden vill jag även att kläderna ska vara litet skrynkliga, stora och löst sittande. Behovet av att omfamnas tätt är inte längre lika stort. Desto större verkar behovet vara att ta plats, att få vara som man är. När jag tänker efter, är ju kroppen i sig självt ett perfekt exempel på wabi-sabi: ett bröst är större än det andra, ena halvan av ansiktet lutar mer åt yin medan det andra lutar åt yang, benen är litet olika långa, fötterna litet olika stora, öronen sitter på litet olika höjd osv.

Det behövs mindre perfektion och mer wabi-sabi, känner jag. Låt saker vara och uppskatta dem för vad de är. Hur skulle något annat kunna vara mer perfekt än så?

I badrumsspegeln beskådar jag mig själv, mitt yttre. Några beklämda mens-finnar rodnar irriterat längs mina kinder och min käke. I övrigt är min hy slät, sånär som på några svaga strimmor vid ögonen. Om jag ler djupnar linjerna och ytterligare uppenbarar sig. Det röda håret har fått inslag av vita strån. 

Jag beskådar mig själv, mitt yttre, och känner ett stygn av oro. Jag är snart trettio år och det är som att mitt liv precis har börjat. Tonårens självhat och tjugoårens förtvivlade vilsenhet har nästan tynat bort. För trots att mitt liv ännu saknar lugn och ro ibland känner jag mig grundad i mig själv. Jag känner mig inte längre beroende av andra; jag är min egen och jag kan ta hand om mig själv. Och det finns en frihet och tillfredsställelse i att åldras; för varje år växer jag i min relation till mig själv och till livet. Men döden, den skrämmer mig fortfarande. Kanske är det därför det kniper till i magen då jag noterar rynkor och vita hårstrån i min spegelbild – jag blir påmind om min egen dödlighet. 

När hände detta? Jag som intalat mig själv att jag var odödlig, tröstat mig själv genom att tänka: dö, det gör andra, döden angår inte mig. Men min spegelbild tyder på något annat. Tidens tand kommer ingen undan.

Jag blundar.

För någon dag sedan lyssnade jag till en föreläsning som handlade om att förstå sin egen utsatthet som professionell i människonära yrken. Här är några saker jag tog med mig:

1) Vi är bättre på att ta hand om andra än att ta hand om oss själva, eftersom vi känner skam över vår egen sårbarhet och våra egna brister. Skammen över att inte vara perfekt – varför vi nu skulle vara det. Andra kan spä på skammen genom att klaga på oss, uttrycka missnöje osv.

2) Empati hanteras i nutid som ett redskap som ska utrota bristen. Om empatin uppfattas på det sättet, att vi bara har uppnått ett gott resultat när vi utplånat bristen, kommer det att leda till att vi till slut utarmar oss själva. I varje möte med en annan människa har jag något av hens liv i min hand – men hen har också något av mitt liv i sin hand.

3) Försök att utarbeta rimliga ambitioner; det kommer alltid finnas mer att göra, allt behöver inte vila på en själv. Etisk stress hjälper inte oss själva och försvårar för oss att hjälpa andra. Etisk masochism innebär att pressa sig själv orimligt hårt för att uppnå saker som kanske inte ens är nödvändiga. Kom ihåg: Vi gör så gott vi kan, bristen kommer ändå alltid kvarstå. 

4) Kompetens och brist behöver inte spela ut sig mot varandra: Jag är inte obegåvad, men jag saknar det där lilla extra.

5) Visdom är att acceptera och hantera ett liv som inte alltid är rättvist och förutsägbart.