Ordflöde

Om någon ber dig att inte tänka på en gul citron, vad är då det första som dyker upp i ditt huvud? Förmodligen en gul citron. När vi inte vill tänka på en viss sak, är det därför lättast att aktivt tänka på något annat.

En sak jag inte vill tänka på just nu är kaninens åldrande och tandproblem. Det började med att ena ögat rann. Nu har han även börjat dregla. Han är dock en pigg och i övrigt välmående farbror. Just nu gottar han sig på filten bredvid mig i soffan, gnager tänder av välbehag under mina klappar. Han fyller snart nio år. Jag önskar att han får bli åtminstone tio, helst femton! Men framförallt önskar jag att han ska vara den första kaninen som får somna i ro utan att jag behöver lägga mig i.

En annan sak jag vill sluta tänka på, är det där förbannade Sanditon-serien. I måndags skrev jag ju att hade för avsikt att skriva en novell där någon var tvungen att dö. Nu har jag gjort det; med pennans kraft dödat. Det hjälpte dock föga. Jag behöver hitta något annat att tänka på än denna gula citron.

En serie jag har börjat titta på Daredevil. Än så länge har den misslyckats i Bechdel-testet – det är gubbar överallt! Men jag har roat mig med att i fantasin ersätta karaktärerna med kvinnliga skådespelare. Så fick jag även en idé att skriva om ett post-apokalyptiskt samhälle där fyra starka kvinnor (Queen of Hearts, Queen of Spades, Queen of Diamonds och Queen of Clubs) regerar under överhuvudet Queen Mother. Jag förlorar mig dock i detaljer såsom hur karaktärerna ska se ut. Därför lär väl detta bli ännu en idé som går förlorad i hjärnkontorets arkiv av “böcker som kunnat bli någonting om jag orkat ta mig an dem”. Kanske kan jag få något slags utlopp ändå, fast genom mina Photoshop-fingrar?

Jag vaknade tidigt i morse och fann att jag var trasig; tjock i halsen, snuvig om nosen och med huvudvärk som om knoppen skruvats fast i ett städ. Då får en inte lov att gå till jobbet, för det tillåter inte “tider som dessa” (ett uttryck som vid det här laget börjar kännas väl uttjatat). Något som förvånade mig var att tårar fortfarande trängdes inombords. Vad är det för fel på mig egentligen?

Igår skrev jag på en novell som jag vill försöka fortsätta skriva på idag. Trots att huvudet spränger, behöver jag sysselsätta mig med något för att slippa känna. Att sova orkar jag inte. 

I gymnasiet var jag ordkonstnär och kunde skriva en novell utan större besvär inom loppet av en eftermiddag. Tänk att återfå den förmågan. Nog måste den väl finnas kvar i någon dammig, liten bortglömd vrå av mitt hjärnkontor? Tillsammans med mina förträngda författardrömmar.

Nu ska jag skriva. Jag känner mig mordisk! Någon måste dö, men vem?

Mitt hjärta blöder. Tårar trängs. Det ter sig inte bättre än att det kommer ta ett tag innan jag återhämtat mig efter den där Sanditon-serien. Jag känner mig helt verklighetsfrånvänd. Det är knappt att jag lyckas ta mig ur min bubbla – och när jag väl gör det, om så bara för ett par minuter, är det som om hela min varelse envist dras tillbaka likt en magnet. Jag misstänker att första steget mot ett tillnyktrande är att erkänna för mig själv att jag har ett problem. Och det andra, att stänga av spellistan med fanvideos som går på repeat likt en repig skiva.

Hursomhelst. Jag har knappt fått gjort någonting idag. Kompostpåsarna som ligger och ruttnar under vasken behöver slängas; dammråttorna sopas upp; tallrikar, bestick m.m. diskas; tvätten hängas och den som torkat vikas. Solen skiner så det kan gå. Solsken skänker mig allt som oftast kraft och gott humör.

I morgon ska jag vara på kontoret på förmiddagen och på eftermiddagen bär det av till en ö. Jag hoppas att vädret tillåter en cykeltur. Det eviga dilemmat är att veta vad en ska ha på sig; att cykla i kjol är opraktiskt och krångligt, men jag föredrar att inte klä mig i byxor. Nu kom jag plötsligt på att jag behöver fylla på mitt åkkort till båten också. Det är något jag har skjutit framför mig i flera dagar. Jag lägger till det på listan över saker jag behöver göra ikväll, längst ner.

Låt mig bara lyssna på en fanvideo till så lovar jag att sätta igång sedan…

Två veckor har förflutit sedan mitt senaste inlägg. Jag tappade pennfattningen och lyckades inte hitta orden. Då är det bättre att låta bli att skriva, kan jag tycka.

Den här veckan har känts olidligt lång. Jag har somnat sent och vaknat utmattad. Hur jag alls lyckades uppbåda tillräckligt med mental kraft för att ta mig igenom veckans sista dagar är mig fortfarande ett mysterium. När jag kom hem på fredagen somnade jag på stört i soffan, ändå kunde jag somna igen vid tolvtiden på kvällen och sova ostört till sju på morgonen. Onsdagen var däremot något utav en triumf, då lyckades jag nämligen cykla till båten som går ut till öarna där jag arbetar ibland. Vädret har varit fantastiskt och jag har njutit till fullo av mina cykelturer till och från kontoret. Synd att det ska bli kallare nu i veckan som kommer. Därtill hotar de med regn och oväder.

Jag har lyssnat en hel del på musiken från Jesus Christ Superstar som jag skrev om sist. Först var jag besviken över att John Legend inte klarade av att ta den höga tonen, men ju mer jag lyssnat desto mer har jag kunnat uppskatta de andra aspekterna av hans version av Gethsemane. Vissa partier från andra låtar har också fångat mig; “Mary, mmm that is good” och “This is my blood you drink, this is my booody you eat” är några textrader som etsat sig fast. Framförallt har jag lyssnat på låten med Erik Grönwall – vilken röst han besitter! Jag har tappat räkningen hur många gånger jag börjat nynna på den: “Jesus I am with you – touch me, touch me, Jesus! Jesus I am on your side – kiss me, kiss me, Jesus!”

Min senaste förblindelse stavas dock Sanditon, en tv-serie som för närvarande visas på SVT Play. Det är på grund av den som dagens inlägg titulerats “verklighetsflykt”. Serien baseras på Jane Austens verk med samma namn, en bok som hon dessvärre aldrig hann skriva klart. Eftersom jag älskar kostymdraman var det med stor förväntan som jag började titta. Ganska snabbt insåg jag dock att jag inte rycktes med på samma sätt som jag brukar göra. Istället blev jag ond på huvudkaraktärens kärleksintresse och tyckte inte alls att de borde vara tillsammans. Som en annan karaktär sa: “Men like you cannot change”. När sedan slutet kom blev jag alldeles utom mig! Så här kunde det väl ändå inte få sluta? Eller? Jag fick ju delvis som jag ville. Nej, jag kunde inte bestämma mig för vad jag tyckte, utan blev tvungen att se serien en gång till. Och det var förstås då det hände – jag föll, handlöst. På ett ögonblick fann jag mig tillbaka i tonårens ängsliga och ångestfyllda tid och förälskade mig likt förbaskat i huvudkaraktärens otrevliga men svinigt snygga kärleksintresse. Suck! Plötsligt blev slutet dessutom värre än någonsin. (Och jag var inte ensam om att känna så, åtminstone inte att döma av hur många som skrivit i sociala medier och krävt en till säsong för att ordna upp det hela). Det blev helt enkelt till att uppsöka fan-kreationer för att stilla mitt enfaldiga hjärta. Nåväl. Det känns som att jag skulle kunna fortsätta att skriva om detta i oändlighet. Det kanske kommer ett separat inlägg så småningom. Till dess lämnar jag er här med en länk som leder till en fantastiskt fin fanvid (OBS! Spoiler alert!).

En gång när jag var yngre och vi firade påsk i familjens sommarstuga, visades Jesus Christ Superstar på TV:n. Minns att jag tyckte musiken var så bra! Igår när vi var på väg till mormor sa jag till mamma att de borde sända den igen, det är ju ändå påsk. Och idag ringde mamma och sa att hon sett i tidningen att de skulle sända den på SVT – visserligen en live-inspelad musikalversion från 2018, men ändå!

Jag kunde inte låta bli att värma upp genom att lyssna på de bästa låtarna, Gethsemane (I only want to say) och Heaven on their minds, från 1973. Hoppas att John Legend, Alice Cooper och Erik Grönwall (VARFÖR fick inte han rollen som Jesus!?) kan leva upp till mina högt ställda förväntningar.

Idag har jag övrigt lyssnat till toner från bl.a. Skáld, Five Finger Death Punch, Aretha Franklin, Molly, Miriam Bryant, Adam Lambert, Meshuggah och Crooked Still. Shipping up to Boston med Children of Bodom har gått på repeat; in short, I’ve been all over the place! And I lost my leg…

Långfredagen spenderades med mamma och mormor, utomhus vid mormors kolonistuga. Det var fantastiskt väder, särskilt när vinden avtog och det blev så varmt i solen att en för ett ögonblick kunde låta sig luras att det var sommar. Vi hjälptes åt att ställa i ordning utemöblerna, rensade i rabatterna, och så klippte jag gräsmattan (#stolt). En ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart… osv. Och vad vore väl påsken utan hamburgare och pommes från McDonald’s?

Nu sitter jag här med fräknig hud som osar av solsken. Härligt lugn och trött i både kropp och sinne. Med gräsklipp på strumporna och små rivsår i händerna. Tacksam för dagens (i dessa tider) icke självklara lyx, att få spendera tid med några utav sina nära.

Och än är dagen inte över. Nu ska jag fortsätta njuta, krypa upp i soffan med kaninen i famnen och se på film* tillsammans med H.

*Eftersom vi inte hittade nån film som båda ville se, såg vi på Bonde söker fru istället – en utav mina kollegor på jobbet känner nämligen en som dejtar bonden som bor i Moçambique och då blir det ju genast litet spännande. Vi var dock tvungna att spola förbi massor, speciellt de andra två bönderna, för hjälp vad cringe programmet är: ”Här är min säng, den tål hårda tag!” – NEJ TACK BEVARE MIG!

I morse tog jag sovmorgon. Jag var tvungen eftersom jag kodade till sent inpå småtimmarna. Det gick inte att hjälpa, jag fick flow. Det är då kodande är som roligast! Kodningen resulterade i en minimalistisk bloggdesign, inspirerad av temat Write. Designen i sin enkelhet lyfter fram inläggen, får texten att hamna i fokus. Det passar ju bra till bloggens nuvarande slogan ”Låt orden ta plats”. En på mitt gymnasium hade en blogg som hette något liknande, jag tyckte det lät fint. Förhoppningsvis kan det påminna mig om att fortsätta skriva utan att krångla till det.

Solen strålade i morse, det var nästan så jag tog jeansjackan. Men ute blåste det kallt. Tur att jag tog vinterjacka och vantar trots allt. Jag cyklade till jobbet. Cykeln med racerdäck gjorde premiär för i år. Den fick punktering strax innan jul av ett stort och vast gruskorn. Därför har jag inte vågat cykla på den sedan dess, utan hållit tillgodo med min gamla cykel. Men idag var det alltså dags. Vilken känsla! Den är så nätt och snabb i jämförelse. Fast min avsaknad av kondis märkte jag dessvärre av ändå.

Jag minns knappt vad jag gjorde på jobbet under förmiddagen. Satt på rummet i min ensamhet och skapade en rättningsmall i excel för ett formulär som jag ofta använder – nu slipper jag räkna själv i fortsättningen! Längtade efter lunch och det som skulle komma sedan. Då cyklade jag nämligen iväg till min gamla arbetsplats för att samverka med en f.d. kollega. När jag kom fram steg jag in i en välbekant men ovanligt lugn miljö. Tydligen var många påsklediga eller sjuka. Hursomhelst kändes det härligt att kunna svänga förbi, på arbetstid dessutom. Att diskutera gemensamma ärenden känns knappt som jobb, det är ju kul! Det gör jag gärna om. Vilken fin avslutning på arbetsveckan.

Tänk vad det händer saker varje dag, som en knappt reflekterar över. Idag var väl som vilken dag som helst? En vardag. Men det är det som är så bra med att blogga. När jag tar mig tid att formulera i ord vad som hänt, tvingas jag att just reflektera. Det behöver inte vara något krångligt eller svårt. Sättet som orden sammanflätas till text behöver inte värderas. Ta bara friheten och skriv. Det tycker jag om.

Jag promenerade till och från jobbet idag, det har jag gjort de två senaste dagarna. Igår valde jag inga bra skor, men så visste jag ju att H skulle hämta mig när jag slutade, för att vi skulle kunna åka och handla direkt. (Det slutade visserligen med att jag promenerade till zoo-butiken istället och att han hämtade mig där, så blev lite mer promenerande än jag tänkt mig). Idag mötte H upp mig längs vägen hem. Jag hade gympaskor – en lär sig av sina misstag. Promenaden hem var ändå påfrestande. Vi hade haft städdag på jobbet och jag var alldeles stel i ryggen efter det. Dessutom har jag haft ballongmage hela dagen, uppblåst och öm; den som inte förstår vad jag menar kan vara tacksam för det.

I samband med städdagen beslutades det, förutom om städuppdrag, även om rumsbyten. Detta eftersom ett kontorsrum har ett förfärligt fläktljud där två kollegor inte kunde sitta. Jag och min rumskamrat fick dela på oss och flytta in hos varsin granne. Det var den mest logiska lösningen eftersom vi inte är på kontoret så ofta. Det kändes ändå tråkigt att inte få sitta tillsammans mer. Bye bye bupp-rummet.

Nu sitter jag här med värkande fötter och en fortsatt ond mage. Det skär och molar om vartannat. Ändå känner jag mig ganska väl till mods. Kanin myser i mitt knä. Snart ska jag göra en taco-wrap. Jag har vegan-choklad som väntar i kylskåpet (okej, jag norpade två bitar redan när jag kom hem förut). Tänk om en skulle ta och unna sig lite saft till maten också?

Var på kontoret idag, för första gången på typ tre veckor, efter sjukdom och efterhängsna förkylningssymtom. Promenerade dit. Tog knappt trettio minuter, det förvånade mig. Trodde det skulle ta åtminstone fyrtio.

Kändes kul att träffa folk igen. Njöt av att bara vara på kontoret. Fick inte så mycket administrativt gjort, men desto mer socialt utbyte om både jobb och annat. Pratade länge med min rumsgranne. Det var fint.

Vi promenerade på lunchrasten till en närliggande butik. Jag satt och solade utanför medan kollegor fyllde på med glass och godis. Det blåste mycket och var kallt. Solen försökte värma oss.

Det är påsklov och lugn i luften. Till och med nu i skrivande stund kan jag känna det i den svala luften som i små pustar dansar in genom springan i balkongdörren. Jag borde sova, klockan ringer om sex timmar. Kanske ska jag ställa fram den trettio minuter? Om jag tar cykeln till jobbet så kan jag gå upp en kvart senare. Men jag har inte pumpat däcken.

I morgon ska vi i alla fall städa hela kontoret.