Ordflöde

År 2017 var jag trött på mina osunda telefonvanor och testade "Dumb Phone Challenge", vilket innebar att jag lade undan min smartphone och istället använde en knapptelefon i sju dagar. Detta var initialt något jag bara dokumenterade med papper och penna, men när jag hittade mina anteckningar ett år senare delade jag dem även i en dåvarande blogg. Jag lyckades hitta inlägget på min dator och har postat det på nytt här: https://ordflode.blogspot.com/2018/06/dumb-phone-challenge.html. 

Jag blev påmind om detta i förra veckan då min smartphone bestämde sig för att dö. 

Det som hände var att så fort jag försökte komma åt appar som Messenger eller Instagram startade den om sig, och plötsligt fastnade den i en loop av omstarter tills batteriet tog slut. Det kom oväntat. Trots att telefonen hunnit bli nästan sju år gammal var den i mina ögon odödlig. Batteritiden var fortfarande okej och operativsystemet var tillräckligt uppdaterat för att kunna ha appar som BankID och busskort (jag blev tvungen att byta från min iPhone 5 av just den anledningen att nödvändiga appar slutade fungera). Jag hade ändå hoppats på några år till, typ tio. Min laptop som jag sitter vid i skrivande stund fyller tolv år till sommaren.

Hur som helst. 

Jag funderade först på att ersätta min smartphone med en "dumb phone" från Nokia, men eftersom min dator är så gammal att den inte kan logga in på internetbanken insåg jag att jag behövde en telefon som kunde det. Jag hade möjlighet att ärva en iPhone 6 med mycket sprucken skärm, men att laga den skulle kosta sjuhundra kronor och modellen var ett år äldre än den smartphone jag just förlorat så det kändes som en litet osäker investering. Jag kunde köpa en ny smarttelefon, men det kändes både dyrt och miljöovänligt…

Lösningen blev att jag köpte en begagnad smartphone.

Alltsedan jag släppte taget om min iPhone 5 har jag längtat tillbaka till den, framförallt på grund av dess design och nätta storlek i dagens mått mätt. Första generationen av iPhone SE är i princip en kopia av iPhone 5, fast med bättre specs och den kan fantastiskt nog köra senaste operativsystemet. Efter litet efterforskningar valde jag en med 32gb minne och säkerställde därigenom att telefonen var från 2017 snarare än 2016, eftersom olika minneskapaciteter släpptes olika år.

Jag har än så länge bara haft den i min ägo en dag, men hittills är jag nöjd.

Däremot hade jag svårt att släppa tanken på en "dumb phone". Men jag tror att jag har hittat ett sätt att begränsa smartphone-funktionerna genom att aktivera skärmtid. Mer om det tänkte jag dela i ett annat inlägg.

Till dess, allt gott!

Det är en allmänt erkänd sanning, att en hopplös romantiker i besittning av livlig fantasi och en hygglig talang för skriveri, måste vara i ständigt behov av att uppdikta sin egen storslagna kärlekshistoria.

Jag har börjat skriva igen. Det har jag alltid gjort, till och från, enda sedan jag i gymnasiet drabbades av författardrömmar. Nej förresten, sedan jag gick i lågstadiet; en gammal lärare berättade det för mig flera år senare när vi träffades i samband med att jag gjorde prao hos henne, att jag brukade skriva massor av historier – jag är tacksam att hon berättade det för mig, för min egen bild av mig själv i den åldern var att jag bara försökte bli bra på att rita. Senare, när jag gick i åttan eller nian, utvecklades mitt skrivande enormt tack vare min dåvarande svensklärare. Ungefär samtidigt tipsade skolbibliotekarien mig om boken Jane Eyre. En gynnsam kombination, för en dagdrömmare som spenderade i princip all sin lediga tid framför datorn.

Jag älskar att skriva. Problemet är bara att jag aldrig lyckas hålla mig till en historia i taget. Vampyrer, äventyr, sci-fi, skräck, romantik, vardagsrealism – det finns ju så mycket att skriva om! Just nu har jag framförallt en historia som cirkulerar i mitt huvud, som alltid dyker upp när jag tittar på kostymdraman (likt Bridgerton som jag nämnde i föregående inlägg). Det är en idé som jag började skriva på under gymnasietiden. Början och slutet är i princip klart, bortsett från att jag har två idéer för hur det ska sluta. Men transportsträckan däremellan har jag svårt att få ihop. Något annat som sätter käppar i hjulen, är att jag tänker för mycket på vad andra ska tycka. Och jag vill skriva så att ingen ska kunna lista ut hur det kommer att sluta. För det mesta slutar det därför sorgligt.

Nåväl, jag ska återgå till skriveriet. 

Over and out.

Ps. Tio poäng till den som kan lista ut varifrån det omskrivna citatet ovan härstammar, fast med tanke på mitt förra inlägg om Bridgerton ("Austen möter Gossip Girl") är det nog inte så svårt.