Ordflöde

Det har varit tyst här ett bra tag nu. Mycket har hänt. Både positivt och negativt. Men jag kommer dela med mig av det sorgligaste, det som upptar mig mest.

En varning innan ni läser vidare: ämnet döden kommer att beröras här.

Jag gick på semester 15 juni. Jag tog det med ro, var inte stressad över allt jag skulle vilja klämma in på de fyra veckor som jag brukar ha. Nu skulle jag ju ha sju veckor och sedan börja arbeta halvtid. Det kändes konstigt att vara så lugn, nästintill overkligt. Då visste jag inte att de overkliga känslorna bara var en försmak på vad som komma skulle.

Jag firade midsommar med sambon ute på landet hos hans föräldrar. Det kändes inte riktigt som midsommar, kanske för att det inte föll en enda droppe regn. Men mysigt var det likväl. Till kvällen nåddes jag dock av tråkiga besked: mitt brorsbarn låg inne på intensiven. Det var inte första gången. Sjukvården "tabbade sig" nämligen, minst sagt, vid hennes förlossning, vilket resulterade i en svår hjärnskada, epilepsi, fysiska handikapp m.m. Så hon har haft komplikationer och legat inne ett antal gånger tidigare. Den senaste tiden, det senaste året, hade dock varit lugnare. Och trots att det var svårt att säga vad hon såg med sina egna ögon, kunde vi med våra se i hennes att hon var mer närvarande, och det var lättare att urskilja när hon var glad. Därför kom det så oväntat, när hon rycktes ifrån oss så plötsligt, vid midnatt mellan midsommarafton och midsommardagen.

I onsdags var det begravning, men jag kan fortfarande inte fatta att hon är borta. Hon hann inte ens fylla tre år.

Nu när du farit till himlen benämner vi dig som en ängel. Men jag misstänker att du faktiskt har varit en ängel hela tiden. Alla som kom i din närhet kunde känna att det var något särskilt med dig. Det kanske var därför du hade så svårt att överleva här på jorden, det var inte ditt rätta element. Men du älskade oss så mycket att du var villig att kämpa för att få stanna kvar hos oss en stund. För det är vi evigt tacksamma. Du har lärt oss så mycket om vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något. Du har färgat tillvarons grå stunder i regnbågens alla färger. Du har gjort det med så små medel; ett leende, ett ljud eller bara en blick – ja, att få ögonkontakt med DIG, om så bara för en bråkdels sekund, det fick en att känna sig sedd som ingenting annat! Till och med nu, då vi samlas kring dig i obeskrivlig sorg och saknad, fäller vi också tårar av glädje över de fina minnen du givit oss.

Som en ängel flög du förbi, mot himmelen så fri, men du lämnade ditt leende på vår jord.

I går kväll virkade jag en sele till kaninen. Jag hittade ett mönster här: länk. Han tyckte dock inte om när jag försökte ta på honom den. Mamma tyckte att jag skulle låta honom vara, om han inte velat ha sele hittills under sina 9,5 år i livet så varför ska man bråka med honom nu? Men så i förmiddags lyckades jag trä på den utan att han märkte det, medan jag klappade honom. Passformen var bra runt magen men lite stor vid framtassarna. Han skuttade runt lite fundersamt och slickade sig om kroppen eftersom han kände att något inte var som det brukade. Jag lyfte upp honom i knät medan jag virkade en lång lina till koppel. Sedan gick vi ut; kaninen, jag och H; ifall han skulle smita ville jag inte vara ensam människa. Väl på gräsmattan verkade han trivas ganska snart. Han skuttade omkring och selen fyllde sin funktion. Vi stannade kvar en liten stund, tills mamma ringde; hon, pappa och mormor skulle komma förbi en sväng. Således fick kaninen vila under soffan medan jag packade ner en filt, koppar och en termos med kaffe. Därpå rond två utomhus. Han verkade lite förvirrad över att vi skulle vara ute en gång till, kaninen alltså. Mamma tog honom i famnen så att han skulle känna sig trygg. Mormor ville sitta i solen så jag hämtade en brasse-stol från källaren. Kaninen ville gärna sitta under den. Han blev modig efter ett tag och skuttade omkring. Ett perfekt avslut på denna soliga och varma sommardag, i mitt favoritsällskap. Tack för det!

U-N-D-E-R-B-A-R-T väder idag. Hade det inte varit för min knappa dos pigment hade jag nog varit ute hela dagen, nu blev det istället att jag smög ut strax innan fyra, men det var nog så gott! Det bästa av allt var att kaninen fick följa med ut på gräsmattan. Det fick han förra året också, speciellt efter att vi fått reda på att hans tandproblem blivit värre och veterinären gav honom tre månader till att leva. Jag hoppades att han skulle hålla åtminstone till fram jul. Nu har det snart gått ett år och förutom att ögonen rinner så ter han sig pigg och glad. Det känns nästan för bra för att vara sant. Under sommaren ska vi dock till veterinären och slipa ned en tand, jag får ont i magen :(

Hur som helst bar det ner på gräsmattan idag. Jag hade kaninen i reseburen i ena handen, i den andra fyra kompostgaller för att stänga in oss så att kaninen inte rymmer, samt en korg med filt, bok och vattenflaska till mig. Vi satte oss i skuggan, men han ville rymma efter ett tag, så jag flyttade oss i solen istället och där verkade han trivas bättre (tycker att han borde blivit väldigt varm i sin svarta päls, själv tyckte jag att det var lite väl hett...). Ett barn kom förbi och ville klappa; jag fick känna mig stolt över att ha en så fin och snäll kanin. Efter några timmar öppnade H köksfönstret för att tala om att maten var klar – perfekt timing eftersom jag vid det laget hunnit vara kissnödig ett bra tag men inte haft hjärta nog att avbryta, kaninen satt ju så förnöjt och tuggade i sig maskrosblad och klöver. Väl inomhus sprang dock kaninen direkt till sin älsklingsplats under soffan och somnade gott. Själv var jag också rätt trött.

Hoppas på en repris i morgon! Skulle vilja försöka virka en sele till kaninen så han kan hoppa omkring lite i koppel också... Får se hur det blir med det.

Det är varmt idag. Sjukt varmt. Jag har haft på mig långärmad t-shirt och jeans så får skylla mig själv. Solen gassar in i vardagsrummet, köket och på balkongen som alla ligger i söderläge (?) eller i den riktning som solen går ner. Några disiga moln skyddar oss, men det hjälper föga.

Pratade med favoritkollegan idag som sa att det inte blir någon ansökan på den där tjänsten, men jag förstår henne. Arbetsbeskrivningen var minst sagt splittrad, jag hade nog inte heller velat ha den. Det var ändå en övervägande positiv arbetsdag, jag återgav bl.a. en kartläggning och PowerPointen fungerade genom hela det digitala mötet! Skönt. Jag provade igår i ett testmöte med mig själv och sedan en kvart innan det verkliga mötet. Om pandemin lärt oss någonting så är det att man aldrig kan vara för väl förberedd när det kommer till tekniken...

Jag har ätit massor av tyrkisk peber idag och börjar få ont i magen. IBS är inte att leka med osv. men det är ju så gott! Det finns popcorn hemma så får väl poppa en sådan påse istället. Igår tittade vi på Dracula Untold och den var förvånansvärt bra, kändes dock som att det borde finnas/komma en fortsättning? Undrar om H någonsin blir klar med sitt examensskrivande idag så vi kan se någon mer film ikväll. Det var mysigt igår.

Uppdatering: Solen börjar gå ner nu och jag har tagit av mig jeansen. Sitter på en trasmatta på balkongen, som den extrema minimalist jag är. Kaninen gäspade precis, sträckte på sig och skuttade sedan ut till mig från sitt favoritställe under soffan. Jag lyfter upp honom i famnen. På den smalaste grenen, högst upp i bokträdet utanför oss, sjunger en koltrast. Kvittret blandas med glada röster och bitvis skratt från uteplatsen nedför. Det känns som sommar på riktigt. Tusan vad najs! Nu vill jag att den här dagen aldrig ska ta slut.

Jag trillade osökt in på Elsa Billgrens blogg igår, där hon bland annat delade med sig av opublicerade inlägg som hon skrivit för länge sedan. Det gav mig lust att läsa mina egna gamla blogginlägg igen! Halva nöjet var för övrigt att läsa kommentarerna.

Inläggen var som bäst i begynnelsen: höstterminen 2007. Jag hade just börjat gymnasiet och en lärare ville att vi skulle skapa bloggar. Tänk om han vetat, vilken boll han skulle sätta i rullning? Jag föll för bloggandet på studs. Till skolavslutningen belönades jag till och med utmärkelsen "Årets ordkonstnär".

Gymnasiet var både en bra och dålig tid i mitt liv. I början trivdes jag verkligen. Sedan tog jakten på högsta betyg så sakteliga musten och förnuftet ur mig. Därpå inleddes min vilsna fas i början av tjugoårsåldern – den vill jag helst inte tänka på alls. Jag är så glad att jag lagt de där åren bakom mig.

Jag brukar säga att jag trots allt är tacksam för allt eftersom det format mig till den jag är idag. Ändå kan jag emellanåt undra om det inte hade gått minst lika bra om jag sänkt kraven, ätit mig mätt, tvingat mig själv att umgås lite mer med folk, och läst något annat än en femårig universitetsutbildning.

Oh well. Just nu känns tillvaron skön. Särskilt i jämförelse. Trettioårsåldern är bäst. Räds den inte om du är yngre än så, längta efter den! Puss.

Det är tisdag. Jag bär orange klänning ovanpå en ljus, randig tröja. Benen är bara, sånär som på en ganska imponerande hårväxt. Även stortån pryds av ett par blonda strån. Glasögonen är smutsiga, jag irriterar mig särskilt på en fläck ned till vänster. Dessutom glider de transparenta, ljusrosa bågarna ideligen ned för min näsrygg. Håret är i alla fall kortklippt och ur vägen. Jag tycker att jag ser litet ut som att jag hade kunnat vara med i en science fiction-film. Coolt.

Nu är det bara två veckor kvar till sommarlovet – i år ska jag ha semester i nästan två månader, då får man kalla det lov. Overkligt, känns det; både bra och dåligt. Framförallt bra, tror jag. Fast jag känner mig som vanligt nervös inför det nya och outforskade som komma skall till hösten. Just som jag börjat landa på mitt nuvarande jobb ska jag riva upp och gå vidare. Hoppas att jag blir långlivad på kommande arbetsplats.

Blev kissnödig nu. Typiskt. Hej då.

Det är märkligt, igår kändes det som att min hjärna hade tusentals skriverier på vänt, alster som bara väntade på att få forsa ur fingrarna över tangentbordet, och idag hittar jag knappt några ord alls. 

Hypotes nummer ett: kanske beror det på att jag var på jobbet till klockan åtta på kvällen? Jag jobbar mest hemifrån nuförtiden, så när jag väl är på kontoret försöker jag att få så mycket som möjligt gjort. Kopierar, skickar brev, arkiverar m.m. Nu kändes det lite extra viktigt att inte ha någonting släpandes med tanke på att jag bara har två veckor kvar innan semestern, och nytt jobb väntar till hösten. 

Det för mig vidare in på hypotes nummer två: kanske beror det på att jag just fått reda på att min nya arbetsplats har en tjänst ute som skulle passa en utav mina nuvarande bästa kollegor som handen i handsken? Jag blev både glad och stressad på samma gång när det kom till min kännedom. Jag blev till och med tvungen att mejla arbetsgivaren för att tipsa. Tänk att få fortsätta arbeta tillsammans till hösten – det vore något!

Hypotes nummer tre hänger ihop med de två första: kanske beror det på att jag bara ätit gröt till frukost och sedan ett äpple klockan tre? Nu är klockan tio på kvällen. Det är helt sjukt vad man kan klara sig utan mat när man gör sig upptagen med annat än att äta. Det är heller ingen större idé att sätta tänderna i något ännu, för det finns ingen lagad mat här hemma. Sambon är iväg och handlar fryspizza, pommes och frukt. Jag får se vad som lockar mig mest när han kommer hem. Något ska jag väl få petat i mig.

Se där, det blev ett inlägg ändå. Jag ter mig alltid lika förvånad. Nu kom jag också på ett par andra saker som jag skulle vilja skriva om. Vi får väl se om jag kommer ihåg dem i morgon.

I går raderade jag Instagram. När jag öppnade kontot 2013 kändes det som en kul grej, som dock ganska snabbt tappade sin charm i takt med ett allt mer reklamfyllt flöde i icke-kronologisk ordning. Jag minns inte att det var så i början, men numera känns Instagram som en plattform som handlar om yta, användarberoende och pengar. Spiken i kistan slogs i när Facebook tog över. Riktigt tråkigt, för dess grundläggande funktion – ett lätt sätt att dela med sig av sitt liv i bilder – tycker jag egentligen är bra.

Jag har vid flera tillfällen funderat på att radera Instagram. Det som tagit emot har varit att: 1) förlora mina bilder, 2) risken att missa något viktigt (fast missade ändå när min bror förlovat sig eftersom jag aldrig är inloggad) och 3) att jag själv förlorar möjligheten att visa upp delar av mitt liv som jag vill dela med andra. Steg ett var därför att spara ner alla bilder (funderade faktiskt en stund över om jag skulle strunta i detta, men kom fram till att det antagligen kommer vara roligt att kunna titta tillbaka på i ett senare skede, på samma sätt som det är kul att kolla igenom gamla skärmdumpar från Internets begynnelse). Steg två, att informera familj och vänner hur de kan nå mig istället. Steg tre, att lägga tid och fokus på den här bloggen!

Att genomföra själva raderingen gick snabbt, det enda hindret var att jag blev tvungen att googla HUR. Det är klart, de vill väl inte vara alltför tydliga med hur man gör, de tjänar ju på att ha en kvar som användare. Och sedan raderas inte kontot förrän om trettio dagar. Lurt av dem, kan jag tycka.

Nästa sak jag funderar på att radera är YouTube. Det är desto svårare! Jag kollade igenom favorit-markerade klipp från 2007 och framåt: Charlie the Unicorn, Pirates of the Caribbean, BBC:s Robin Hood, Sherlock, Lost in Austen, Vampire Diaries m.m. NOSTALGIN! Jag blir kanske tvungen att skriva ett inlägg om detta som bearbetning först. Hittade länkar till gamla RPG-forum som inte längre fanns (tjänsterna fanns kvar men var inte längre gratis…).

Åh, vad jag saknar tiden då Internet andades genuinitet, nyfikenhet och kreativitet!

Vänligt men bestämt, det är så man tar hand om en mormor med ångest. Gör si, gör så. Och fina mormor krånglar inte, hon bara gör som vi säger, fastän allt hon vill är att gå och lägga sig och sova, med förhoppningen att allt ska vara över när hon vaknar.

När ångesten kommer och mormors hjärta bultar, så hårt att känns som om det är på väg att slita sig ur hennes bröst, då gör man allt man kan för att avleda hennes tankar. Pratar om vad som helst. Tittar på hennes favoritfilm. Trycker in hörlurar i öronen på henne, sätter på musik eller en ljudfil i medveten närvaro. Får henne att klappa en fåtölj och fokusera på den känslan istället. Köper Fanta och tranbärsjuice. Kokar svampsoppa. Sover över i soffan i rummet bredvid.

Ja, för en mormor med ångest gör man typ vad som helst.

Woop, woop – nu är det vår!
Har lyckats hålla bloggen vid liv i snart ett år!
Nästan ett inlägg så gott som varje månad.
Jag själv är nog den som är mest förvånad!

Woop, woop – vad är det jag ser?
Solen stannar länge, innan den går ner.
Hade glömt hur fint det kan vara i april.
Kom nu värme, jag vill –
se knoppar på träden, tussilago på marken,
var nånstans ligger närmaste parken?
Så fortskrid vår, sätt inte stopp!
Gör havet tillräckligt varmt för ett dopp!

Woop, woop – det var allt för denna gång.
Nu ska jag sitta på balkongen, lyssna till fågelsång.

Glädjande besked, alla djurvänner! Under 2020 minskade den svenska köttkonsumtionen med 4,5 % jämfört med året innan. Med andra siffror: 7,7 MILJONER djur slapp hamna på en människas tallrik. Åtminstone om man får tro Djurens rätt. Tydligen har vi inte ätit så lite kött sedan 2001. Det finns hopp!

I påsk hoppas jag att ALLA tänker på vad de lägger på tallriken. NÅGON eller något? Och skippa gärna hönsmens (ägg) när ni ändå är i farten...

Over and out.

Välkomna till ännu ett inlägg som skrivs utan någon vidare eftertanke! Ett tag funderade jag på att göra en lista över saker att skriva om, typ "sju städtips" eller en guide över "hur man smidigt rensar garderoben" som minimalist. Men jag har insett att, även om sådana inlägg inte är helt uteslutna, så är det inte samma sak som att sätta sig ner och bara skriva det första som dyker upp i huvudet.

I dag skulle jag baka bröd på den sista jästen då den nått sitt bäst före-datum. När degspadet var klart insåg jag dessvärre att det inte fanns tillräckligt med mjöl hemma, inte ens hälften så mycket som behövdes. Istället försökte jag rädda den vattniga degen genom att hälla i kakao, vanilj- och strösocker. Vid ett smakprov av deg-smeten påminde den om romrussin… som glass kan det funka, men som kaka? Den står hursomhelst just nu och svalnar. Ber att få återkomma om huruvida den blev ätbar eller ej.

I måndags tittade vi på Husdrömmar. Hjälp vad jag återfick sugen på att bygga ett tiny house! Eller att bo i en husbil. Eller en friggebod på någons tomt. Men med en sambo på två meter lång är jag rädd att husdrömmen få stanna vid att vara just det, en dröm. "Glöm din dröm", som Leif sa till Billy, eller Billy till Leif, jag minns inte riktigt.

Gick på långpromenad i solen. Bort till havet. Vidare förbi kolonistugorna, upp i skogen. Det blåste först svalt, sedan kallt. Vindens vinande fick det att ömma i öronen. Virade halsduken runt huvudet och drog på mig luvan. På hemvägen satt en mormor och solade på sin uteplats. Vi hälsade på, hjälpte till att ta fram utemöblerna som vi virat in i presenning som skydd under vintern. Fick varsin frukt som tack för hjälpen.

Nu är alltså mormors möbler ute. I hennes rabatt kikade en krokus fram, och i vår egen en klase snödroppar. Vårtecken. Längtar.

Det är helt sjukt. Jag har fått ett jobb. På femtio procent. Med en så bra lön att den går att leva på utan att jag behöver hitta någon bisyssla. I augusti drar det igång. Jag vågar inte riktigt ropa hej innan jag skrivit på kontraktet, men jag har i alla fall ett mejl med bekräftelse på att jobbet är mitt!

Jag funderade tidigare på att jobba heltid i tio år till och samla ihop så pass mycket pengar att jag kunde gå i tidig pension vid fyrtio och sedan leva på avkastningen från mitt sparande. Jag har varit otroligt inspirerad av rörelsen FIRE (Financial Independence Retire Early). Tanken kittlar fortfarande, men jag är OTÅLIG! Tio år är ändå... tio år. Jag vill ha frihet – NU! Så läste jag det här inlägget och insåg att jag ÄR ju faktiskt redan fri, om jag lever snålt. Jag mår inte heller bra utav att arbeta heltid, mitt behov av återhämtning är ofta större än vad helgens två dygn har att erbjuda. Även om vägen till FIRE blir längre, kändes det plötsligt dumt att vänta. Dessutom är jag inte övertygad om att jag någonsin kommer vara så modig att jag vågar hoppa av ekorrhjulet helt och hållet. Men att gå ner till deltid på 50 % känns ganska modigt det också!

Alltsedan jag såg jobbannonsen, till att jag i går fick veta att tjänsten var min om jag ville ha den, har jag fantiserat om den nya tillvaro som komma skall. Bortsett från att jobbet i sig verkar SUPER, har jag dagdrömt om:

• En extra LÅNG semester i sommar!
• Lägenhetsrenovering till hösten! (fast köket får vänta tills jag får köpa in mig i den till årsskiftet)
• Att hitta en ROLIG bisyssla! Simlärare, webbdesigner, författare, gitarrist, schackspelare, friluftsmänniska? Något som ger mig energi, känns meningsfullt och som får mig att utvecklas!

Jag känner mig modig och stark, men samtidigt litet skrämd och orolig. Det är trots allt på sätt och vis okända vatten som jag beger mig ut i. Men oavsett hur detta går är jag stolt över mig själv. Jag har tränat mig i att leva enkelt och sparsamt; det känns inte som uppoffringar när belöningen är frihet.

Och med det säger jag tack och hej för denna gång!

Jag har typ noll inspiration att skriva ett inlägg, men jag vill inte bloggen låta rinna ut i sanden. Det finns några saker jag skulle kunna skriva om. Till exempel att jag sökt nytt jobb som bara är på 50 %. Eller att jag har renoverat hallen (tror förövrigt att bredspackling är lite som att föda barn, man gör det en gång och lovar sig själv att aldrig göra om det! inte för att jag fött barn dårå, men nu kan jag i alla fall skryta med att jag har bredspacklat). Annars har det nog inte hänt så mycket spännande. Jag snaggade mig i och för sig förra helgen och fick lite kris över att det blev så kort igen, hade låtit det växa ut till en mycket kort pixiefrisyr vid det laget. Men nu känns det bra igen! Nästan lite för långt! Känslan av att stryka handen över huvudet när det är nyduschat och lent... så gott!

Till helgen har jag inga storslagna planer. Hade gärna tagit ner lite tapet i köket. Väggen bakom verkar ganska bra så där slipper jag nog spackla. Dessutom planerar vi att blåsa ut hela köket om något år ifall jag lyckas köpa in mig i lägenheten, så det behöver inte bli tipp-topp just nu, men vita väggar har ju aldrig skadat någon, hehe... 

Apropå vita väggar verkar det vara en trend som så smått börjar dö ut? Trodde aldrig att det skulle ske. Detsamma med vita kök. Antar att det har att göra med rådande pandemi som gör att folk längtar tillbaka till det jordnära, asymmetriska, naturliga osv. Liksom wabi-sabi som jag skrev om en gång i höstas. Spana till exempel in det här sovrummet, framförallt bäddningen – JA TACK!

Okej, nu måste jag dra! Får se om jag fyller på lite mer här senare :)

Trodde jag på riktigt att det skulle funka att försöka vara nöjd med förra designen? Nä-nä! Vem försöker jag lura, liksom.

Jag fastnade i går (sitter här mitt i natten så kanske snarare i förrgår) då jag försökte få till en design med CSS-grejer som var nya för mig: flexbox och grid. Har fortfarande inte riktigt fattat hur det fungerar, men fick i alla fall till en layout som jag ville – #stolt! Kanske ser bloggen hemsk ut i andra webbläsare än den jag har. Och det hade ju varit snyggt med en meny som kikar fram när man klickar på en knapp, men det får jag i så fall brottas med en annan dag. Det ser i alla fall okej ut i mobilen. OCH jag har gjort den helt själv!

För den som inte vet hur det är att koda CSS (eller annan kod för den delen) kommer här en bild som jag tycker illustrerar processen på ett bra sätt:

Bilden illustrerar för övrigt även min relation till just persienner.

Anledningen till att jag fastnade vid datorn in på småtimmarna var att jag var tvungen att bearbeta besvikelsen över att inte få köpt loss lägenheten. Tydligen har Finland högre skatt än Sverige när det kommer till att sälja bostäder, 34 % istället för 22 % – who would've known? Så var tvungen att låta all min fokus uppslukas av något annat. Då är kodning bra!

Jaha, dags att sova då kanske?

Tittut! Senaste nytt är att bloggen har bytt plattform till Blogger. Jag har bråkat MYCKET med gränssnittet och flera gånger velat ge upp och stanna kvar på Tumblr (som är SÅ mycket enklare att koda!) men jag har kommit fram till att jag vill ha kommentarsfunktion och enklare kategori/arkiv-system och då finns det bara ett (gratis) alternativ, vad jag vet; nämligen blogger. Och skam den som ger sig! 

Är fortfarande inte helt nöjd (är det någon som är förvånad?) men får panik utav blotta tanken på att jag lagt så mycket tid på detta. Försöker att vara nöjd ändå, tänka lite wabi-sabi, men är svårt att inte ha höga krav som webbdesigner tillika perfektionist.

Hursomhelst... eftersom det numera finns en kommentarsfunktion hoppas jag att den i alla fall kommer till användning! ;)

Hej hej! Idag är det Alla hjärtans dag. Har spenderat noll kronor på detta konsumtionsjippo. Däremot gått på lång och kylig men livgivande promenad i eftermiddagssolen. Upptäckt nya stigar i skogsparti vid havet, bland annat. Därtill ätit brownie och vaniljglass för andra dagen i rad, som blev över från gårdagens finbesök i form av svärisarna. Fick för övrigt presenter, varav en trettioprocentig Aleppotvål – lyx! säger jag bara.

I morgon är det sportlov i mina trakter. Jag är ju vuxen nu och måste dessvärre jobba, men kan ju i alla fall drömma mig tillbaka till tiden då jag var elev och kände taggen inför att kunna ägna en hel vecka åt html och css (bygga hemsidor, alltså). För det var väl det jag gjorde? Kommer typ inte ihåg längre.

Under veckan kommer det kanske ett positivt besked som innebär att jag får köpa mitt livs första bostad (!) vilket ger mig både pepp och panik. Lyan var trots allt inte värd 3 mille, så jag har råd om jag får! Men tänk om det blir ett nej? Vilken besvikelse det vore att svälja. Tack och lov har åtminstone min känslokarusell lagt sig, när det kommer till avundsjuka beträffande snygga influencers och deras till synes perfekta lägenheter.

Har läst lite bloggar på sistone med varierande mysfaktor. Brukar kika in hos Flora och Vanja men vill hitta fler! Senast igår hittade jag Wilderness och idag High Five Livet. Dock tråkigt att de flesta bloggar som verkar bra inte postar regelbundet!! När ska vi få en ordentlig revival i blogosfären?

Men okej det var väl allt för denna gång, antar jag.

Buss och kran!

Har fått för mig att jag vill köpa lägenhet, närmare bestämt den jag bor i. Det är sambon och hans syskon som äger den. Har bott här i fem år och har under den tiden hunnit fundera både en och två gånger på att köpa ut syskonet. Problemet är att lyan kanske är värd 3 mille och hälften av det är ju ingenting man hostar upp bara sådär. Dessutom har vi tänkt att det är en bra lösning till dess att sambon pluggat klart. Jag har därför väntat tålmodigt. (Ett tag ville jag inte ens bo kvar i stan, utan drömde om ett hus på landet.) Och gjort det bästa jag kunnat i inredningsväg, utifrån förutsättningarna; ett rätt bra jobb ändå, om jag får säga det själv. Men mitt kreativa öga kan inte undgå att se hur FINT det skulle kunna bli…

Kanske var det därför jag häromdagen jag blev fixerad vid idén att köpa loss och renovera skiten ur lägenheten! Den har bl.a. ett originalkök från byggnadsåret 1966, vilket i och för sig kan låta charmigt, men vars funktionalitet sett bättre dagar; låga bänkar, fasta hyllplan, lådor som skaver så att det bildas sågspån i lådan under… Och så alla skamfilade golvlister, där det dessutom löper en förbannat ful telefonsladd från rum till rum. Addera på det tapetserade garderobsdörrar och taklister som löper halvvägs runt sovrummet (vad hände där liksom?). Och på väggarna i sovrum, kontor och hall sitter en puderrosa strukturtapet som får märken om man råkar komma åt med nageln eller annat.

Nu känner jag mig bortskämd. Jag är verkligen tacksam över att få bo så här! Det är rymligt och billigt. Men ändå… ni fattar?

Den här fixa idén fick mig att börja fundera över hur jag skulle inreda om jag fick härja fritt. Tankarna blev dessvärre överväldigande – möjligheterna är ju oändliga! Jag vände mig till apartment tours på tuben, vilket dessvärre slutade med att jag istället för att finna inspiration, blev avundsjuk på vilka liv en del verkar ha. Och vad vad snygga folk är. Påminde mig själv om att det inte är “på riktigt”. Kände hur suget efter konsumtion och förnyelse rimmade dåligt med mina värderingar kring miljö osv. Blev ambivalent. Kapitulerade.

Det var allt för den här gången.

Året 2021 känns som klippt och skuret för att "skaffa ett liv".

Kanske har det något att göra med att jag nyss fyllde trettio – hade en kompis som sa att det är då livet börjar, eftersom man slutar bry sig så mycket. Har gradvis rört mig i den riktningen, slutat bry mig, men kändes litet magiskt att faktiskt få fylla siffran.

Den gradvisa förändringen har varit just gradvis eftersom den hela tiden stångats mot ett inre motstånd i form av rädsla. Förändring kan i teorin verka enkelt, men i själva verket är vi ofta rädda för att förändras. Då måste vi ju göra annorlunda, vilket kan få bra men också dåliga konsekvenser. Säkrare då att låta saker vara som de är, så kan vi åtminstone känna oss trygga med att vi vet vad vi får. Men nu har jag uppbådat tillräckligt mod (dumhet?). Jag är redo.

En av de viktigaste förändringarna på sistone har nog varit att dumburken åkte ut strax innan jul. I det svarta slukhålets frånvaro har jag återfått lusten att bara vara, lösa korsord, baka bröd, läsa böcker, spela spel, virka m.m. Det är också lättare att ta sig ut, när Netflix och YouTube inte slukar en i 3-4 timmar om kvällen. Innan “höll jag mig vaken” efter jobbet med hjälp av skärmen, nu tar jag mig istället en promenad eller kort tupplur om jag behöver det.

Det känns litet mer som att jag lever nu. (Bortsett från att jag dragit på mig en förkylning och ska få en pinne uppkörd genom näsan upp bakom pannan – utifrån vad jag fått beskrivet från andra – för att förvissa alla i min närhet om att jag inte har fått corran). Hoppas att det fortsätter så här.

Det var egentligen för halt för att kunna springa, men jag kände i kroppen att den ville ut. Eftersom sådana ögonblick är ungefär lika ovanliga som chansen att stöta på en Mew i Pokémon Go måste det tas tillvara till varje pris. Jag fick tassa försiktig fram längs asfalten, skutta bredvid trottoaren om där fanns litet gräs. För varje steg kändes det som om risken för att trampa i hundbajs ökade. Men mina ben var pigga vilket gladde mig, så jag beslutade att det var en risk värd att ta.

På grund av det hala väglaget bestämde jag mig för att springa bort till havet, i hopp om att hitta terräng med bättre fotfäste. Vid havet finns nämligen både stora gräsytor och en sandstrand. För att ta sig dit är man tvungen att antingen följa cykelbanan runt eller korsa genom ett villaområde. Det kändes bäst att korsa villaområdet först, för att sedan ta sig hem via cykelbanan. Jag har alltid tyckt bäst om att springa i slingor, framför att springa samma sträcka fram och tillbaka.

Trottoaren genom villaområdet var täckt av is. Jag tog mig fram på gräset vid sidan av. I en uppförsbacke var det så halt, att jag förvånades över att en människa jag nyss passerat hade lyckats gå nedför den utan att slira. Efter uppförsbacken var det plant ett par hundra meter. Jag korsade en gräsmatta och kom på att det här gräset kanske tillhörde någon, som nu fick leriga hål i den som mina skor lämnade efter sig. Förlåt.

Sedan stod jag öga mot öga med en asfalterad, isbeklädd nedförsbacke. Som tur var växte det snåriga buskar och småträd som jag kunde hålla mig i. Det var tur, för jag halkade både en och två gånger. Väl nere insåg jag att utmaningen fortsatte i form av en asfalterad gångväg som ledde bort mot havet. Ett par med en hund kom gående. De hade kängor och fick bra fotfäste. Själv höll jag mig i vägkanten. Jag tyckte de tittade undrande på mig. Förståeligt, eftersom jag snarare skuttade än sprang.

Äntligen var jag framme vid havet. Det var vindstilla och mörkt. Flera lyktstolpar var trasiga. Jag hade hoppats att de skulle lysa upp gräset eller sanden åt mig. Nu såg jag bara fläckvis var jag satte fötterna. Jag lossade den lilla gröna lampan som hängde från min jacka som ett komplement till reflexerna och försökte lysa upp marken framför mig. Ljuset var för svagt. Jag gjorde ändå ett försök, sprang med lampan utsträckt som en bit kryptonit. Men till ingen nytta.

Jag tog några varv i sanden där skenet från en lyktstolpe lös upp nästan tillräckligt för att jag skulle kunna se var jag satte fötterna. Det ömmade på insidan smalbenen, jag kände hur steget blev vingligt och hållningen dålig då jag tog mig över den ojämna marken. Det var otillfredsställande att tvingas lunka så sakteliga. Jag ville spurta fram och tillbaka, så det sved i halsen och brände av syra i benen. Jag fick nöja mig med ömma ben och håll på höger sida.

På vägen hem längs cykelbanan mötte jag en löpare med pannlampa. Han sprang snabbt och jag tänkte att han måste ha dubbar på sina skor. Men när jag vände mig om då han passerade mig och tittade efter honom, såg skosulorna alldeles platta ut, som converse. Han hade sprungit mitt i cykelbanan, och jag upptäckte att där var det inte halt som på gångbanan. Jag sprang en bit, men vågade inte spurta trots att jag gärna ville.
Hemma i bostadsområdet sprang jag åter längs gräset. Jag sprang förbi några av de lägenheter som ligger i bottenplan med uteplatser som vetter åt buskage intill. Jo, där hade det inte varit fel att bo, tänkte jag.

När jag kom in sparkade jag av mig skorna och drog fram den rosa yogamattan. Jag gjorde några burpees och körde litet kroppsvikt, men var fortfarande inte tillfreds. Inte ens när jag lade mig ner på mattan, flämtande, kände jag mig nöjd. Jag gick och duschade. Det var i alla fall skönt att bli ren.

Efter duschen åt vi middag. Jag kände mig trött i kroppen, men ångesten gnagde likt förbaskat. Söndagsångest – går det någonsin att springa ifrån den? Kanske vid bättre väglag. Får väl försöka igen nästa vecka.

Grannens bebis har lärt sig att skrika. I början lät det underligt, ett ynkligt läte som liksom knarrade fram. Nu vrålar den av full hals, så att det hörs tydligt genom betongväggarna. Ljudet ökar och avtar om vartannat, som om någon bär den runt om i lägenheten för att få den till ro. Till slut tystnar den.

Jag vill också skrika. Det är första arbetsdagen efter jul och nyår. Dags att vända tillbaka dygnet. Tur att man får jobba hemifrån. Har kanske sovit fem timmar i natt. Får väl vara stolt över mig själv ändå, som trots allt steg upp i morse när klockan ringde.

Det kliar obarmhärtigt på mina ben i höjd med knäna. Har fått ta på mig långkjol för att slippa byxor. Klådan säger åt mig att klia, men jag motstår frestelsen. Tänk om det är hudkrämen som irriterar? Jag använder vanligtvis inte sånt, men testade att smörja där då det började klia.

Kanske är det helt enkelt kylan som gjort huden torr? För nu är det kallt på riktigt när man tar sig en kvällspromenad. Andedräkten dansar som ett moln ut från munnen och halsduken blir fuktig av kondens. Mössa och vantar är ett måste. Gärna underställ också. Vi bor nära havet och den fuktiga luften gör att kylan känns som en våt, iskall filt.

Hjälp vad trött jag är! Men min rast är över, dags för jobb igen. Är det någon som kan bära mig ett varv och få mig till ro?

Jag hade tänkt skriva en årssammanfattning, men med tanke på hur kul 2020 varit så tappade jag lusten. Sedan funderade jag på att lista några mål för 2021, men även det verkade ganska trist. Men okej, jag gör ett försök.

För att sammanfatta 2020 i otroligt korta drag: jag förlovade mig, bytte jobb, blev faster för andra gången. Kaninen blev sjuk. Jag nådde två sjukt najsiga sparmål!

Saker jag vill göra under 2021:

• Umgås mer med folk! Det vill väl alla vid det här laget, men som högkänslig introvert är denna känsla av att utöka mitt umgänge högst oväntat men inte helt ovälkommet. (Förhoppningsvis försvinner inte suget när jobbet drar igång i morgon och åter börjar uppta all min sociala energi…)
• Fixa i lägenheten! Typ måla väggarna vita, dra bort gamla telefonsladdar och uttag, sätta upp gardinskenor m.m. Sånt jag velat göra ända sedan jag flyttade in. Fast till sommaren börjar vi kanske leta efter ny bostad, så vi får väl se.
• Bli bättre på att: spela gitarr, meditera, gå ut i naturen, lösa korsord!
• Ha en sparkvot på 75 % och betala max 2000 kr/mån för mat.
• Ha köpstopp på kläder (tjuvstartade redan i november).

Se där, det blev ett inlägg trots allt!

Det är speciellt att fylla år på nyårsdagen. Vid tolvslaget kan man låtsas som om alla skjuter upp raketer för att fira en själv. När jag var liten kändes det dock som en plåga att fylla år så tätt inpå jul. Tänk om en vore född i juli och fick önska dig saker två gånger om året med lite mer mellanrum. Fast det fanns ju de som hade det ännu värre, som fyllde år på självaste julafton.

Det är också speciellt att fylla år på nyårsdagen, eftersom ett nytt år bokstavligen är synonymt med ett nytt levnadsår. I år fyller jag trettio. Ett nytt decennium i mitt liv tar sin början. Jag tar det med ro. Jag har längtat hit. Ett lugn infinner sig och jag hoppas att det är här för att stanna. Är det äntligen dags att släppa all prestige och bara vara? Jag vill det.

Gott nytt år på er!