Ordflöde

Drygt två veckor. Tiden bara går. Kan fortfarande inte förstå; att du fanns, men inte längre finns. Elva år. En tredjedel av mitt liv. En lång tid, men alldeles för kort.

De sista åren visste vi att dagarna var räknade. Ändå överlevde du dödsdomar, gång på gång. Kanske var det därför så svårt att ta in, när det var dags, att det verkligen var slutet.

Hur kan man ta ett sådant beslut åt någon annan, bestämma att nu har du levt klart? Det borde ingen behöva göra. Ingen kan leva för evigt, lik förbaskat klamrar man sig fast vid hoppet. Bara ett år till. En månad. En vecka. Bara en dag till. Att släppa taget om sin bebis – omöjligt.

Var det rätt beslut? Skulle vi väntat en vecka till? Borde vi ha tagit beslutet tidigare? Tankarna snurrar och förtvivlan river inombords. Snälla, förlåt om det blev fel.

En sista vecka tillsammans. Mys i soffan från morgon till kväll. Maskrosblad och godis varje dag. Tusentals pussar och klappar. En sista kväll hos oss i sängen – jag spelade in ljudet av hur du andades, gnagde tänder och slickade på min arm. Morgonen därpå, så surrealistisk. Hela grejen var så jävla sjuk. Resan gick bra, du kändes lugn och trygg. Lite senare fick du somna in. Du blev helt avslappnad i min famn. Det såg skönt ut. Jag hoppas att du tyckte det. Jag ville stanna tiden där och då. Krama dig så länge att vi till slut blev en enda organism. Så att vi aldrig skulle behöva lämna varandra.

Vi åkte hem utan dig. Städade undan dina saker. Grät och grät. Saknaden – obeskrivlig.

Dagarna fortsätter komma och gå. Som om ingenting hänt. Som om allt är som vanligt. Fastän ingenting någonsin blir som det en gång var.

Det sägs att tiden läker alla sår. Men jag vet av erfarenhet att saknaden alltid lämnar ett djupt ärr efter sig. Den ofattbara sorgen av att aldrig få vara med dig igen. Jag skulle göra vad som helst.

År 2017 var jag trött på mina osunda telefonvanor och testade "Dumb Phone Challenge", vilket innebar att jag lade undan min smartphone och istället använde en knapptelefon i sju dagar. Detta var initialt något jag bara dokumenterade med papper och penna, men när jag hittade mina anteckningar ett år senare delade jag dem även i en dåvarande blogg. Jag lyckades hitta inlägget på min dator och har postat det på nytt här: https://ordflode.blogspot.com/2018/06/dumb-phone-challenge.html. 

Jag blev påmind om detta i förra veckan då min smartphone bestämde sig för att dö. 

Det som hände var att så fort jag försökte komma åt appar som Messenger eller Instagram startade den om sig, och plötsligt fastnade den i en loop av omstarter tills batteriet tog slut. Det kom oväntat. Trots att telefonen hunnit bli nästan sju år gammal var den i mina ögon odödlig. Batteritiden var fortfarande okej och operativsystemet var tillräckligt uppdaterat för att kunna ha appar som BankID och busskort (jag blev tvungen att byta från min iPhone 5 av just den anledningen att nödvändiga appar slutade fungera). Jag hade ändå hoppats på några år till, typ tio. Min laptop som jag sitter vid i skrivande stund fyller tolv år till sommaren.

Hur som helst. 

Jag funderade först på att ersätta min smartphone med en "dumb phone" från Nokia, men eftersom min dator är så gammal att den inte kan logga in på internetbanken insåg jag att jag behövde en telefon som kunde det. Jag hade möjlighet att ärva en iPhone 6 med mycket sprucken skärm, men att laga den skulle kosta sjuhundra kronor och modellen var ett år äldre än den smartphone jag just förlorat så det kändes som en litet osäker investering. Jag kunde köpa en ny smarttelefon, men det kändes både dyrt och miljöovänligt…

Lösningen blev att jag köpte en begagnad smartphone.

Alltsedan jag släppte taget om min iPhone 5 har jag längtat tillbaka till den, framförallt på grund av dess design och nätta storlek i dagens mått mätt. Första generationen av iPhone SE är i princip en kopia av iPhone 5, fast med bättre specs och den kan fantastiskt nog köra senaste operativsystemet. Efter litet efterforskningar valde jag en med 32gb minne och säkerställde därigenom att telefonen var från 2017 snarare än 2016, eftersom olika minneskapaciteter släpptes olika år.

Jag har än så länge bara haft den i min ägo en dag, men hittills är jag nöjd.

Däremot hade jag svårt att släppa tanken på en "dumb phone". Men jag tror att jag har hittat ett sätt att begränsa smartphone-funktionerna genom att aktivera skärmtid. Mer om det tänkte jag dela i ett annat inlägg.

Till dess, allt gott!

Det är en allmänt erkänd sanning, att en hopplös romantiker i besittning av livlig fantasi och en hygglig talang för skriveri, måste vara i ständigt behov av att uppdikta sin egen storslagna kärlekshistoria.

Jag har börjat skriva igen. Det har jag alltid gjort, till och från, enda sedan jag i gymnasiet drabbades av författardrömmar. Nej förresten, sedan jag gick i lågstadiet; en gammal lärare berättade det för mig flera år senare när vi träffades i samband med att jag gjorde prao hos henne, att jag brukade skriva massor av historier – jag är tacksam att hon berättade det för mig, för min egen bild av mig själv i den åldern var att jag bara försökte bli bra på att rita. Senare, när jag gick i åttan eller nian, utvecklades mitt skrivande enormt tack vare min dåvarande svensklärare. Ungefär samtidigt tipsade skolbibliotekarien mig om boken Jane Eyre. En gynnsam kombination, för en dagdrömmare som spenderade i princip all sin lediga tid framför datorn.

Jag älskar att skriva. Problemet är bara att jag aldrig lyckas hålla mig till en historia i taget. Vampyrer, äventyr, sci-fi, skräck, romantik, vardagsrealism – det finns ju så mycket att skriva om! Just nu har jag framförallt en historia som cirkulerar i mitt huvud, som alltid dyker upp när jag tittar på kostymdraman (likt Bridgerton som jag nämnde i föregående inlägg). Det är en idé som jag började skriva på under gymnasietiden. Början och slutet är i princip klart, bortsett från att jag har två idéer för hur det ska sluta. Men transportsträckan däremellan har jag svårt att få ihop. Något annat som sätter käppar i hjulen, är att jag tänker för mycket på vad andra ska tycka. Och jag vill skriva så att ingen ska kunna lista ut hur det kommer att sluta. För det mesta slutar det därför sorgligt.

Nåväl, jag ska återgå till skriveriet. 

Over and out.

Ps. Tio poäng till den som kan lista ut varifrån det omskrivna citatet ovan härstammar, fast med tanke på mitt förra inlägg om Bridgerton ("Austen möter Gossip Girl") är det nog inte så svårt.

Förra veckan arbetade jag fyra dagar och blev påmind om varför jag inte jobbar heltid längre. Eftersom jag visste att nästkommande vecka – det vill säga den som pågår just nu – enbart skulle innebära två arbetsdagar härdade jag ut, hör och häpna, jag höll mig till och med vid gott mod. Inte minst då det på fredagen väntade en efterlängtad belöning…

På fredagen släpptes nämligen andra säsongen av Bridgerton på Netflix, en tv-serie som för oinvigda skulle kunna förklaras med orden: "Jane Austen möter Gossip Girl". Helt enkelt ett konstymdrama i modern tappning. Kan det bli bättre? Nej, svaret är nej, för den som inte själv kunde lista ut det.

Förra säsongen av Bridgerton var bra, men denna var ännu bättre. Jag fullkomligt älskade sceneriet, replikerna, det finurliga som gömde sig i de små detaljerna… Men skådespeleriet framförallt. Vissa scener är fullkomligt magiska, andra fullkomligt briljanta. Jag till och med uppskattade att de höll tittaren på halster när det kom till de mer intima scenerna. Det var utsökt, helt enkelt utsökt.

För den som inte redan märkt det på stilen i detta skriveri, kan jag meddela att jag fortfarande är fast i den där världen. Jag är varken redo eller villig att lämna den riktigt än. Jag vill ha en empireskuren långklänning och tvinga på min älskling kravatt och hög hatt. Men givetvis utan att faktiskt behöva ge upp modern lyx som värktabletter, preventivmedel och menskopp – i synnerhet det sistnämnda.

Nåväl, det får bli allt för ikväll. Jag ska faktiskt arbeta i morgon.

God kväll, god natt och på återseende.

Vi byggde ett kök. Ja, vi beställde alltså grejer från IKEA. Men vi skruvade ihop alla skåp själva. Vi skruvade upp lister på väggen och hängde upp dem. Vi sågade ut hål till diskho i bänkskivan och fixade VA själva. Jag lyckades få nästan alla skåpsluckor att bli jämna. Helt sjukt ju när jag tänker på det – att bygga ett kök.

Sedan blev jag sjuk. Sådär sjuk så att man inte kan göra annat än att ligga i soffan och titta på TV, men bitvis mår såpass bra att man blir uttråkad av att bara ligga. Jag hade inte sett sista säsongen av True Blood och nu kändes det som att det var dags. Bestämde mig för att se om ALLA sju säsonger. Hoppade dock över ganska mycket som jag kom ihåg eller som var tråkigt (typ alla parallellspår utan vampyrer). Hoppade även över nästan alla sexscener – CRINGE! Fattar inte att jag någonsin tyckte det var romantiskt eller hett. Däremot hade jag missat den när Ginger äntligen får leva ut sin fantasi med Eric. Förmodligen den bästa sexscenen i hela serien. Jag menar, hade någon på riktigt hållit längre än fem sekunder? Skulle inte tro det. Slutligen såg jag det sista avsnittet på sista säsongen igår. Har fortfarande inte bestämt vad jag tyckte om seriens slut. Får suga vidare på den karamellen.

Klicka här om du känner dig busig och vill se hela scenen.

Jag har tränat tre gånger. Efter sjukstugan fick jag lust att bli STARK igen. Min relation till träning är krånglig och det har tagit bort lusten och glädjen. Träning har alltid varit sammankopplat med att gå ner i vikt eller på annat sätt förändra mitt utseende. Ovanpå det har jag haft ätstörningar. Men den här gången känns mitt mål sundare. Jag vill bli stark oavsett utseende eller vikt. Stark för att vara jag, utan jämförelse med någon annan. Såpass stark att jag kan cykla snabbt till jobbet även i motvind och uppförsbacke. Och på lång sikt vill jag kunna göra tio armhävningar på tårna med bra teknik, särskilt i takt med låten Crushed av Parkway Drive. Just nu gör jag andra övningar som jag klarar av i takt med den, och det får mig att känna mig som en jävla queen.

Hej och välkommen till mitt badrumsskåp! Här gömmer sig massor av veganska produkter. Eller, massor var kanske att ta i. Men tillräckligt många för en minimalist, plus några till.

Inlägget skrevs med inspiration från Ellen.

Om du kom hem till mig och nyfiket öppnade mitt badrumsskåp är detta vad du skulle se. Högst upp i en egensydd bomullspåse gömmer sig min menskopp från Lunette. Mina saker är till vänster, medan H har sina till höger.

Jag brukar inte använda smink annat än på typ nyår, så det står mest där för syns skull, som prydnadssaker nästan. Visst är de fina? Från vänster till höger:

• Ögonskugga från Make Up Store. Den fick jag i julklapp av H för ca fem år sedan. Har faktiskt använt den några gånger, fastän den ser orörd ut.
• Mascara från Lumene. Inköpt på Gekås innan pandemin. Borde antagligen köpa en ny. Brukar folk verkligen göra det efter 3-4 månader? Har hört att det rekommenderas.
• Läppkrita i färgen Jenny från IDUN Minerals. Har letat efter en riktigt mörkröd nyans. Den här var nästan det jag letade efter.
• Handkräm "björk and berries", den fick jag i födelsedagspresent i år. Jag använder inte handkräm för jag tycker det känns kladdigt om händerna, men den funkar bra att ha i ansiktet, t.ex. när jag blir torr runt näsan – luktar SÅ gott!
• Cerat från Augustinus Bader. Även det en födelsedagspresent i år. Har aldrig varit med om att läpparna håller sig mjuka så länge.
• Täckstift från Lumene. Min favorit! Den använder jag faktiskt både till vardags de dagar då jag jobbar och till fest när jag vill se lite extra fräsch ut.
• Fransböjare från Åhlens. Den gör det den ska, men jag misstänker att det finns bättre varianter. Jag var snål och ville komma billigt undan, som vanligt :)

En våning ner är det mindre spännande.

• Deodorant från Care of Gerd. Jag har alltid varit känslig för deo, både fått kli och röda märken, samt tyckt att de flesta luktar för starkt, men den här varken kliar eller luktar!
• Tandtrådsbygel från The Humble Co.
• Tandborste från TePe. Köper dem i flerpack så kan inte välja färg, men brukar alltid finnas några utav mina favoriter: ljusrosa, gul, grön eller vit. H brukar offra sig och ta de andra.
• Tandkräm Eldorado. Sjukt billig och bra!
• Två nagelsaxar.
• Bilden på badankan döljer fula märken bakom sig…

H använder lyxigt hårvax från Maria Nila…

… och deo från c/o Gerd, samt tandtråd från Humble.

BONUS! Här får ni en tjuvkik under handfatet. Extra tandborstar, tandkräm, tandtråd m.m. Aleppo-tvål. Luktfri och svanenmärkt nagellackborttagning från Depend. I necessären gömmer det sig några nagellack som jag lånat av mamma, brukar inte måla naglarna men fick feeling sist jag var hemma hos päronen. I den fina gröna lådan gömmer sig en hårtrimmer som jag klipper mig själv och H med, samt en näshårstrimmer som H önskade sig i examenspresent förra sommaren.

Så, det var allt. Hur avslutar man ett sånt här inlägg? Jag kollar facit (aka Ellen): Vilka är favoriterna i ditt badrumsskåp?

Jag kände för att skriva idag, men visste inte vad. Hittade den här listan hos Ellen. Vi kör!

Hur länge har ni varit ihop?

Sedan 19 juli 2015. Ska bli så fint att fira 7 år i sommar, planen är att vi gifter vi oss då.

Hur träffades ni?

På en dejtingsida. H skrev till mig. Han hade sett i min profil att jag gillade Pokémon, och eftersom han själv hade nördiga intressen tänkte han att det kunde finnas en chans att vi skulle gilla varandra. Dessutom har han berättat att han tyckte jag hade ett fint leende. Själv tyckte jag det var litet svårt att se hur han såg ut på bilderna han lagt upp. Men vi hittade ett fint flow när vi skrev till varandra och jag visste av erfarenhet att det brukar vara ett gott tecken. Dessutom gick jag in på hans profil och fick se att han var nästan två meter lång! Vad kan jag säga, jag är svag för långisar.

Vem var mest på?

Det var nog jag. I början hade jag litet svårt att tolka H, vad han tyckte och tänkte om mig. Eftersom jag gillade honom blev det som att jag överkompenserade genom att visa supertydligt vad jag kände. Kommer ihåg att H sa att han tyckte om mig när jag sa att jag tyckte om honom, men jag fick tala om för honom hur han skulle visa det också, typ spontant krama om mig och sånt. Och då gjorde han det!

Skedde några komplikationer?

Nja, kanske precis i början när jag var osäker på vad han faktiskt kände för mig; att jag kunde vara litet för på. Sedan har vi haft vissa meningsskiljaktigheter över städning, jag har fått jobba på att sänka min tröskel för hur städat vi ska ha det och H har fått jobba på att plocka undan efter sig.

Kan man få se något tidigt sms eller så?

Hur skedde dejtandet?

Vår första dejt var hemma hos mig. H hade med sig Magic the Gathering-kort som han berättat att han samlade på och jag ville testa att spela. Det blev inte så mycket spel utan vi satt mest stelt bredvid varandra i min lilla soffa och väntade på att någon skulle våga ta första steget. Minns att H till sist lade armen om mig och att jag frågade om jag kunde få en puss innan han gick hem.

Andra eller tredje dejten var vi hos honom. Jag hade fått bältros, var illamående och jättetrött. H lät mig sova i soffan och sedan spelade han gitarr för mig. Jag minns att jag blev SÅ imponerad, kände i hela kroppen hur jag föll pladask för honom exakt där och då. Sedan tog vi en promenad till havet. Vi fick gå sakta eftersom jag var sjuk.

Jag spenderade mycket tid hemma hos H. Några gånger hälsade han på hos mig och sa godnatt innan han åkte till jobbet (han jobbade natt). Jag brukade pyssla om hans lägenhet i väntan på att han skulle vakna när han låg och sov på dagen. Ibland låg jag vaken till sent på natten och väntade på att han skulle komma hem innan jag somnade. Särskilt en gång då det flög in en geting och jag gömde mig i köket…

Hur blev ni ihop? Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?

Jag kommer ihåg att vi pratade om det. Hur vet man när man är ihop? När är det för tidigt att säga att man älskar varandra? Sedan låg vi i soffan en dag och då sa jag att jag älskade honom. Då svarade han att han älskade mig. Sedan uppdaterade vi relationsstatus på Facebook, lol.

Bor ni ihop?

Japp! Efter bara några månader flyttade jag in hos H. Jag hyrde ut min studentlägenhet i andra hand, men visste redan då att jag inte skulle komma tillbaka. Sedan dess har vi bott tillsammans.

Vilka är hens bästa sidor?

Jag tycker om nästan allt med honom, men framförallt att H är så omtänksam, empatisk och snäll. Han är öppen för nya perspektiv och ifrågasätter normer. Och han är en mästare på att laga mat!

Vad bråkar ni om?

Vi bråkar sällan.

Vad gör ni när ingen annan ser?

Busar barnsligt med varandra, typ jagar varandra runt i lägenheten, och pratar med knasiga röster. H skulle förövrigt kunna bli röstskådespelare!

Vad ger ni för komplimanger?

Vi säger till varandra att vi är fina och BÄST.

Vilken är din favoritbild på er?

En bild som H:s mamma tog när vi var i fjällen. Hittar den inte nu så beskriver den istället: Jag och H står och tittar på menyn som sitter högt upp på väggen bakom disken. Bilden är tagen bakifrån, vi står med ryggen vänd mot kameran. Jag har håret i världens tunnaste lilla flästa, ljusblå fleecetröja och rosa thermobyxor. H:s kläder är svarta. Vi håller varandra i handen. Det ser gulligt ut.

Buss o kran!

När snön plötsligt föll innan jul försökte jag cykla utan dubbdäck. Jag läste att det skulle hjälpa att sänka lufttrycket i däcken för att få mer yta och därmed bättre grepp. Nja… Bilarna var i alla fall snälla mot mig när jag försiktigt cyklade på den skottade bilvägen, bredvid den isiga och snötäckta cykelbanan – alltid lika härligt att se klimatvänliga transportvägar prioriteras!

Det såg värre ut än så här. (Bildkälla)

Tidigare vintrar har jag fått hjälp av pappa att sätta på vinterdäck, alternativt promenerat till jobbet under den snöiga säsongen. Mitt nuvarande jobb ligger dock 50 respektive 90 minuter bort till fots, och ekonomisk som jag är vill jag ogärna åka kollektivt (dumsnål kallas det nog). Visst hade jag kunnat be pappa om hjälp, men i år fick jag för mig att jag skulle klara mig själv. Jag har haft flera punkteringar som pappa hjälpt mig med, och dessutom bjussade mina föräldrar mig på en helt ny cykel (en försenad julklapp som egentligen skulle ha varit en spa och massage-upplevelse). Med detta i åtanke beslutade jag mig för att ta saken i egna händer.

Big mistake. (Bildkälla)

För att göra en lång historia kort: jag lyckades punktera innerslagen på den nya cykeln. När jag försökte byta till en innerslang från min tidigare cykel lyckades jag naturligtvis punktera även den. Dessutom var bromsen på nya cykeln superknepig att få loss och sätta tillbaka. Lade kanske fem timmar totalt på hela grejen. Gick typ gråtandes därifrån. Sedan kände jag att jag hade FÅTT NOG av cyklar på ett tag. Kastade in cykelhjälmen i ett överskåp i hallen och begravde cykelbelysningen längst ner i en låda.

Sambon försökte trösta. (Bildkälla)

Jag bestämde mig för att promenera till och från jobbet som låg 50 minuter bort – det var faktiskt ganska mysigt med radio i öronen, särskilt på Lucia. Synd bara att Pirate Rock hade så dålig mottagning… Det blev åtminstone några knastriga toner från Metallica vid ett tillfälle. Till arbetsplatsen som låg 90 minuter bort tog jag buss, men var ändå tvungen att promenera 20 minuter eftersom bussen inte gick hela vägen fram. Kort sagt hade jag ett par riktigt hurtiga veckor innan jul.

Just keep walking. (Bildkälla)

Igår svalde jag hursomhelst stoltheten och bad pappa om hjälp. Vi åkte till affären där cykeln var köpt för att få tag på en ny slang, men hittade ingen som passade. Bad personalen om hjälp, vilket hjälpte föga. Så till slut fick det bli ett reparationskit istället. Det blev inga dubbdäck heller, men en lagad innerslang, så nu är den nya cykeln som ny igen *peppar, peppar, ta i trä*.

Snön får gärna hålla sig på avstånd resten av vintern. Tack!

Sedan det som hände i somras har livet på något vis ändå rullat på. Däremot har brorsbarn nummer två blivit inlagt på sjukhus. Jag fattar inte hur mycket oro en familj ska behöva utstå?

Kaninen lever i alla fall och verkar må bra, trots att veterinären hittade något som verkade vara en tumör när vi var där senast i augusti. Jag blir rädd varje gång kaninen verkar hungrig och mutar honom med gotter, så nu är han lätt överviktig. Så länge han lever och verkar må bra så spelar det ingen roll, tänker jag. Det är typ samma som att de på äldreboendet ska få läsk även om det är onyttligt. Om man ska unna sig ordenligt någon gång i livet är det väl ändå i slutskedet?

Mina föräldrar har köpt ett hus, vilket innebär att lägenheten som jag vuxit upp i och som de bott i de senaste trettioen åren inte längre "finns". Känns väldigt konstigt. Jag har hjälpt dem mycket med att renovera den nya bostaden: målat, spacklat, lagt golv, byggt garderober… Det är nästan bara köket kvar.

På nyårsdagen fyllde jag trettioett och egentligen skulle jag firat min födelsedag den 6e, men jag och sambon blev och är fortsatt snorförkylda. Apropå det så måste jag starta jobbdatorn nu och skicka iväg ett mejl för att tala om att jag behöver jobba hemifrån i morgon. Svintråkigt med tanke på att jag har varit instängd i lägenheten den senaste veckan.

Herre vad tungt det här inlägget blev då. Tänkte vara lite pepp inför det nya året. Orkar inte med några tråkigheter mer. Jag försöker hålla allt negativt på avstånd och inte deppa eller oroa i onödan. Lättare sagt än gjort.

Over and out.