En ängel flög förbi

Det har varit tyst här ett bra tag nu. Mycket har hänt. Både positivt och negativt. Men jag kommer dela med mig av det sorgligaste, det som upptar mig mest.

En varning innan ni läser vidare: ämnet döden kommer att beröras här.

Jag gick på semester 15 juni. Jag tog det med ro, var inte stressad över allt jag skulle vilja klämma in på de fyra veckor som jag brukar ha. Nu skulle jag ju ha sju veckor och sedan börja arbeta halvtid. Det kändes konstigt att vara så lugn, nästintill overkligt. Då visste jag inte att de overkliga känslorna bara var en försmak på vad som komma skulle.

Jag firade midsommar med sambon ute på landet hos hans föräldrar. Det kändes inte riktigt som midsommar, kanske för att det inte föll en enda droppe regn. Men mysigt var det likväl. Till kvällen nåddes jag dock av tråkiga besked: mitt brorsbarn låg inne på intensiven. Det var inte första gången. Sjukvården "tabbade sig" nämligen, minst sagt, vid hennes förlossning, vilket resulterade i en svår hjärnskada, epilepsi, fysiska handikapp m.m. Så hon har haft komplikationer och legat inne ett antal gånger tidigare. Den senaste tiden, det senaste året, hade dock varit lugnare. Och trots att det var svårt att säga vad hon såg med sina egna ögon, kunde vi med våra se i hennes att hon var mer närvarande, och det var lättare att urskilja när hon var glad. Därför kom det så oväntat, när hon rycktes ifrån oss så plötsligt, vid midnatt mellan midsommarafton och midsommardagen.

I onsdags var det begravning, men jag kan fortfarande inte fatta att hon är borta. Hon hann inte ens fylla tre år.

Nu när du farit till himlen benämner vi dig som en ängel. Men jag misstänker att du faktiskt har varit en ängel hela tiden. Alla som kom i din närhet kunde känna att det var något särskilt med dig. Det kanske var därför du hade så svårt att överleva här på jorden, det var inte ditt rätta element. Men du älskade oss så mycket att du var villig att kämpa för att få stanna kvar hos oss en stund. För det är vi evigt tacksamma. Du har lärt oss så mycket om vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något. Du har färgat tillvarons grå stunder i regnbågens alla färger. Du har gjort det med så små medel; ett leende, ett ljud eller bara en blick – ja, att få ögonkontakt med DIG, om så bara för en bråkdels sekund, det fick en att känna sig sedd som ingenting annat! Till och med nu, då vi samlas kring dig i obeskrivlig sorg och saknad, fäller vi också tårar av glädje över de fina minnen du givit oss.

Som en ängel flög du förbi, mot himmelen så fri, men du lämnade ditt leende på vår jord.

Kanin i koppel

I går kväll virkade jag en sele till kaninen. Jag hittade ett mönster här: länk. Han tyckte dock inte om när jag försökte ta på honom den. Mamma tyckte att jag skulle låta honom vara, om han inte velat ha sele hittills under sina 9,5 år i livet så varför ska man bråka med honom nu? Men så i förmiddags lyckades jag trä på den utan att han märkte det, medan jag klappade honom. Passformen var bra runt magen men lite stor vid framtassarna. Han skuttade runt lite fundersamt och slickade sig om kroppen eftersom han kände att något inte var som det brukade. Jag lyfte upp honom i knät medan jag virkade en lång lina till koppel. Sedan gick vi ut; kaninen, jag och H; ifall han skulle smita ville jag inte vara ensam människa. Väl på gräsmattan verkade han trivas ganska snart. Han skuttade omkring och selen fyllde sin funktion. Vi stannade kvar en liten stund, tills mamma ringde; hon, pappa och mormor skulle komma förbi en sväng. Således fick kaninen vila under soffan medan jag packade ner en filt, koppar och en termos med kaffe. Därpå rond två utomhus. Han verkade lite förvirrad över att vi skulle vara ute en gång till, kaninen alltså. Mamma tog honom i famnen så att han skulle känna sig trygg. Mormor ville sitta i solen så jag hämtade en brasse-stol från källaren. Kaninen ville gärna sitta under den. Han blev modig efter ett tag och skuttade omkring. Ett perfekt avslut på denna soliga och varma sommardag, i mitt favoritsällskap. Tack för det!

En dejt på gräsmattan

U-N-D-E-R-B-A-R-T väder idag. Hade det inte varit för min knappa dos pigment hade jag nog varit ute hela dagen, nu blev det istället att jag smög ut strax innan fyra, men det var nog så gott! Det bästa av allt var att kaninen fick följa med ut på gräsmattan. Det fick han förra året också, speciellt efter att vi fått reda på att hans tandproblem blivit värre och veterinären gav honom tre månader till att leva. Jag hoppades att han skulle hålla åtminstone till fram jul. Nu har det snart gått ett år och förutom att ögonen rinner så ter han sig pigg och glad. Det känns nästan för bra för att vara sant. Under sommaren ska vi dock till veterinären och slipa ned en tand, jag får ont i magen :(

Hur som helst bar det ner på gräsmattan idag. Jag hade kaninen i reseburen i ena handen, i den andra fyra kompostgaller för att stänga in oss så att kaninen inte rymmer, samt en korg med filt, bok och vattenflaska till mig. Vi satte oss i skuggan, men han ville rymma efter ett tag, så jag flyttade oss i solen istället och där verkade han trivas bättre (tycker att han borde blivit väldigt varm i sin svarta päls, själv tyckte jag att det var lite väl hett...). Ett barn kom förbi och ville klappa; jag fick känna mig stolt över att ha en så fin och snäll kanin. Efter några timmar öppnade H köksfönstret för att tala om att maten var klar – perfekt timing eftersom jag vid det laget hunnit vara kissnödig ett bra tag men inte haft hjärta nog att avbryta, kaninen satt ju så förnöjt och tuggade i sig maskrosblad och klöver. Väl inomhus sprang dock kaninen direkt till sin älsklingsplats under soffan och somnade gott. Själv var jag också rätt trött.

Hoppas på en repris i morgon! Skulle vilja försöka virka en sele till kaninen så han kan hoppa omkring lite i koppel också... Får se hur det blir med det.

En ska inte klaga på värmen, men...

Det är varmt idag. Sjukt varmt. Jag har haft på mig långärmad t-shirt och jeans så får skylla mig själv. Solen gassar in i vardagsrummet, köket och på balkongen som alla ligger i söderläge (?) eller i den riktning som solen går ner. Några disiga moln skyddar oss, men det hjälper föga.

Pratade med favoritkollegan idag som sa att det inte blir någon ansökan på den där tjänsten, men jag förstår henne. Arbetsbeskrivningen var minst sagt splittrad, jag hade nog inte heller velat ha den. Det var ändå en övervägande positiv arbetsdag, jag återgav bl.a. en kartläggning och PowerPointen fungerade genom hela det digitala mötet! Skönt. Jag provade igår i ett testmöte med mig själv och sedan en kvart innan det verkliga mötet. Om pandemin lärt oss någonting så är det att man aldrig kan vara för väl förberedd när det kommer till tekniken...

Jag har ätit massor av tyrkisk peber idag och börjar få ont i magen. IBS är inte att leka med osv. men det är ju så gott! Det finns popcorn hemma så får väl poppa en sådan påse istället. Igår tittade vi på Dracula Untold och den var förvånansvärt bra, kändes dock som att det borde finnas/komma en fortsättning? Undrar om H någonsin blir klar med sitt examensskrivande idag så vi kan se någon mer film ikväll. Det var mysigt igår.

Uppdatering: Solen börjar gå ner nu och jag har tagit av mig jeansen. Sitter på en trasmatta på balkongen, som den extrema minimalist jag är. Kaninen gäspade precis, sträckte på sig och skuttade sedan ut till mig från sitt favoritställe under soffan. Jag lyfter upp honom i famnen. På den smalaste grenen, högst upp i bokträdet utanför oss, sjunger en koltrast. Kvittret blandas med glada röster och bitvis skratt från uteplatsen nedför. Det känns som sommar på riktigt. Tusan vad najs! Nu vill jag att den här dagen aldrig ska ta slut.

Gammal skåpmat

Jag trillade osökt in på Elsa Billgrens blogg igår, där hon bland annat delade med sig av opublicerade inlägg som hon skrivit för länge sedan. Det gav mig lust att läsa mina egna gamla blogginlägg igen! Halva nöjet var för övrigt att läsa kommentarerna.

Inläggen var som bäst i begynnelsen: höstterminen 2007. Jag hade just börjat gymnasiet och en lärare ville att vi skulle skapa bloggar. Tänk om han vetat, vilken boll han skulle sätta i rullning? Jag föll för bloggandet på studs. Till skolavslutningen belönades jag till och med utmärkelsen "Årets ordkonstnär".

Gymnasiet var både en bra och dålig tid i mitt liv. I början trivdes jag verkligen. Sedan tog jakten på högsta betyg så sakteliga musten och förnuftet ur mig. Därpå inleddes min vilsna fas i början av tjugoårsåldern – den vill jag helst inte tänka på alls. Jag är så glad att jag lagt de där åren bakom mig.

Jag brukar säga att jag trots allt är tacksam för allt eftersom det format mig till den jag är idag. Ändå kan jag emellanåt undra om det inte hade gått minst lika bra om jag sänkt kraven, ätit mig mätt, tvingat mig själv att umgås lite mer med folk, och läst något annat än en femårig universitetsutbildning.

Oh well. Just nu känns tillvaron skön. Särskilt i jämförelse. Trettioårsåldern är bäst. Räds den inte om du är yngre än så, längta efter den! Puss.

Två veckor kvar

Det är tisdag. Jag bär orange klänning ovanpå en ljus, randig tröja. Benen är bara, sånär som på en ganska imponerande hårväxt. Även stortån pryds av ett par blonda strån. Glasögonen är smutsiga, jag irriterar mig särskilt på en fläck ned till vänster. Dessutom glider de transparenta, ljusrosa bågarna ideligen ned för min näsrygg. Håret är i alla fall kortklippt och ur vägen. Jag tycker att jag ser litet ut som att jag hade kunnat vara med i en science fiction-film. Coolt.

Nu är det bara två veckor kvar till sommarlovet – i år ska jag ha semester i nästan två månader, då får man kalla det lov. Overkligt, känns det; både bra och dåligt. Framförallt bra, tror jag. Fast jag känner mig som vanligt nervös inför det nya och outforskade som komma skall till hösten. Just som jag börjat landa på mitt nuvarande jobb ska jag riva upp och gå vidare. Hoppas att jag blir långlivad på kommande arbetsplats.

Blev kissnödig nu. Typiskt. Hej då.

Tre hypoteser om orden som försvann

Det är märkligt, igår kändes det som att min hjärna hade tusentals skriverier på vänt, alster som bara väntade på att få forsa ur fingrarna över tangentbordet, och idag hittar jag knappt några ord alls. 

Hypotes nummer ett: kanske beror det på att jag var på jobbet till klockan åtta på kvällen? Jag jobbar mest hemifrån nuförtiden, så när jag väl är på kontoret försöker jag att få så mycket som möjligt gjort. Kopierar, skickar brev, arkiverar m.m. Nu kändes det lite extra viktigt att inte ha någonting släpandes med tanke på att jag bara har två veckor kvar innan semestern, och nytt jobb väntar till hösten. 

Det för mig vidare in på hypotes nummer två: kanske beror det på att jag just fått reda på att min nya arbetsplats har en tjänst ute som skulle passa en utav mina nuvarande bästa kollegor som handen i handsken? Jag blev både glad och stressad på samma gång när det kom till min kännedom. Jag blev till och med tvungen att mejla arbetsgivaren för att tipsa. Tänk att få fortsätta arbeta tillsammans till hösten – det vore något!

Hypotes nummer tre hänger ihop med de två första: kanske beror det på att jag bara ätit gröt till frukost och sedan ett äpple klockan tre? Nu är klockan tio på kvällen. Det är helt sjukt vad man kan klara sig utan mat när man gör sig upptagen med annat än att äta. Det är heller ingen större idé att sätta tänderna i något ännu, för det finns ingen lagad mat här hemma. Sambon är iväg och handlar fryspizza, pommes och frukt. Jag får se vad som lockar mig mest när han kommer hem. Något ska jag väl få petat i mig.

Se där, det blev ett inlägg ändå. Jag ter mig alltid lika förvånad. Nu kom jag också på ett par andra saker som jag skulle vilja skriva om. Vi får väl se om jag kommer ihåg dem i morgon.

Hej då, Instagram

I går raderade jag Instagram. När jag öppnade kontot 2013 kändes det som en kul grej, som dock ganska snabbt tappade sin charm i takt med ett allt mer reklamfyllt flöde i icke-kronologisk ordning. Jag minns inte att det var så i början, men numera känns Instagram som en plattform som handlar om yta, användarberoende och pengar. Spiken i kistan slogs i när Facebook tog över. Riktigt tråkigt, för dess grundläggande funktion – ett lätt sätt att dela med sig av sitt liv i bilder – tycker jag egentligen är bra.

Jag har vid flera tillfällen funderat på att radera Instagram. Det som tagit emot har varit att: 1) förlora mina bilder, 2) risken att missa något viktigt (fast missade ändå när min bror förlovat sig eftersom jag aldrig är inloggad) och 3) att jag själv förlorar möjligheten att visa upp delar av mitt liv som jag vill dela med andra. Steg ett var därför att spara ner alla bilder (funderade faktiskt en stund över om jag skulle strunta i detta, men kom fram till att det antagligen kommer vara roligt att kunna titta tillbaka på i ett senare skede, på samma sätt som det är kul att kolla igenom gamla skärmdumpar från Internets begynnelse). Steg två, att informera familj och vänner hur de kan nå mig istället. Steg tre, att lägga tid och fokus på den här bloggen!

Att genomföra själva raderingen gick snabbt, det enda hindret var att jag blev tvungen att googla HUR. Det är klart, de vill väl inte vara alltför tydliga med hur man gör, de tjänar ju på att ha en kvar som användare. Och sedan raderas inte kontot förrän om trettio dagar. Lurt av dem, kan jag tycka.

Nästa sak jag funderar på att radera är YouTube. Det är desto svårare! Jag kollade igenom favorit-markerade klipp från 2007 och framåt: Charlie the Unicorn, Pirates of the Caribbean, BBC:s Robin Hood, Sherlock, Lost in Austen, Vampire Diaries m.m. NOSTALGIN! Jag blir kanske tvungen att skriva ett inlägg om detta som bearbetning först. Hittade länkar till gamla RPG-forum som inte längre fanns (tjänsterna fanns kvar men var inte längre gratis…).

Åh, vad jag saknar tiden då Internet andades genuinitet, nyfikenhet och kreativitet!

En mormor med ångest

Vänligt men bestämt, det är så man tar hand om en mormor med ångest. Gör si, gör så. Och fina mormor krånglar inte, hon bara gör som vi säger, fastän allt hon vill är att gå och lägga sig och sova, med förhoppningen att allt ska vara över när hon vaknar.

När ångesten kommer och mormors hjärta bultar, så hårt att känns som om det är på väg att slita sig ur hennes bröst, då gör man allt man kan för att avleda hennes tankar. Pratar om vad som helst. Tittar på hennes favoritfilm. Trycker in hörlurar i öronen på henne, sätter på musik eller en ljudfil i medveten närvaro. Får henne att klappa en fåtölj och fokusera på den känslan istället. Köper Fanta och tranbärsjuice. Kokar svampsoppa. Sover över i soffan i rummet bredvid.

Ja, för en mormor med ångest gör man typ vad som helst.

Vårkänslor

Woop, woop – nu är det vår!
Har lyckats hålla bloggen vid liv i snart ett år!
Nästan ett inlägg så gott som varje månad.
Jag själv är nog den som är mest förvånad!

Woop, woop – vad är det jag ser?
Solen stannar länge, innan den går ner.
Hade glömt hur fint det kan vara i april.
Kom nu värme, jag vill –
se knoppar på träden, tussilago på marken,
var nånstans ligger närmaste parken?
Så fortskrid vår, sätt inte stopp!
Gör havet tillräckligt varmt för ett dopp!

Woop, woop – det var allt för denna gång.
Nu ska jag sitta på balkongen, lyssna till fågelsång.