Året är 2023. Jag har nyss fyllt 32. Många kvällar ligger jag och tänker på min existens och att jag en dag ska sluta finnas, aldrig få uppleva något mer. De där tankarna har jag haft förut. De kom smygandes på nytt för några månader sedan, när min kanin som jag haft i elva år till sist fick somna in. Ena stunden fanns han, sedan fanns han inte mer. Så konstigt. Ju mer jag tänker på det desto mindre klok tycker jag mig bli. Jag bara omsluts av en surrealistisk känsla, rädsla och sorg.
Trots att jag inte gör så mycket av livet just nu, tycker jag om att leva. Så har det inte alltid varit för mig. Jag minns en gång när jag gick på anti-depressiv medicin som trubbade av alla känslor, både goda och onda; jag satt framför tv:n och plötsligt tänkte jag att om jag dör precis nu så är det okej. För en som haft kraftig dödsångest tidigare var det nästan triumferande att kunna tänka så utan någon som helst känsloreaktion.
Hur tar man vara på livet? Jag läste att någon gammal kändis sa att om man lever livet rätt så räcker det med ett liv. Såvitt jag vet lever man bara en gång. YOLO, som kidsen säger (eller gör de fortfarande det?).
Jag tänker på vad Björn Natthiko sa till Gina Dirawi, att hon skulle gå i den riktning hennes magkänsla drog henne. Vad säger min magkänsla? Ja, till exempel säger den att det vore kul att åka till Tyskland för att se Rammstein live och kanske bo där ett tag och lära sig tyska. Hjärnan säger att det låter dyrt och dessutom vill min man inte flytta till ett annat land. Nähä, okej. Hjärnan tänker också att jag har det ju ganska bra just nu, varför inte stanna upp och bara njuta av det? Jo, men om sex år när jag förhoppningsvis har sparat ihop tillräckligt med pengar för att kunna hoppa av ekorrhjulet, då ska jag ju njuta på riktigt.
Leva, inte bara överleva. Det är en tanke som följt med mig sedan mina mörkaste dagar. Men hur lever man – är det någon som vet?
Inga kommentarer
Skicka en kommentar