För någon dag sedan lyssnade jag till en föreläsning som handlade om att förstå sin egen utsatthet som professionell i människonära yrken. Här är några saker jag tog med mig:
1) Vi är bättre på att ta hand om andra än att ta hand om oss själva, eftersom vi känner skam över vår egen sårbarhet och våra egna brister. Skammen över att inte vara perfekt – varför vi nu skulle vara det. Andra kan spä på skammen genom att klaga på oss, uttrycka missnöje osv.
2) Empati hanteras i nutid som ett redskap som ska utrota bristen. Om empatin uppfattas på det sättet, att vi bara har uppnått ett gott resultat när vi utplånat bristen, kommer det att leda till att vi till slut utarmar oss själva. I varje möte med en annan människa har jag något av hens liv i min hand – men hen har också något av mitt liv i sin hand.
3) Försök att utarbeta rimliga ambitioner; det kommer alltid finnas mer att göra, allt behöver inte vila på en själv. Etisk stress hjälper inte oss själva och försvårar för oss att hjälpa andra. Etisk masochism innebär att pressa sig själv orimligt hårt för att uppnå saker som kanske inte ens är nödvändiga. Kom ihåg: Vi gör så gott vi kan, bristen kommer ändå alltid kvarstå.
4) Kompetens och brist behöver inte spela ut sig mot varandra: Jag är inte obegåvad, men jag saknar det där lilla extra.
5) Visdom är att acceptera och hantera ett liv som inte alltid är rättvist och förutsägbart.
Inga kommentarer
Skicka en kommentar