I badrumsspegeln beskådar jag mig själv, mitt yttre. Några beklämda mens-finnar rodnar irriterat längs mina kinder och min käke. I övrigt är min hy slät, sånär som på några svaga strimmor vid ögonen. Om jag ler djupnar linjerna och ytterligare uppenbarar sig. Det röda håret har fått inslag av vita strån.
Jag beskådar mig själv, mitt yttre, och känner ett stygn av oro. Jag är snart trettio år och det är som att mitt liv precis har börjat. Tonårens självhat och tjugoårens förtvivlade vilsenhet har nästan tynat bort. För trots att mitt liv ännu saknar lugn och ro ibland känner jag mig grundad i mig själv. Jag känner mig inte längre beroende av andra; jag är min egen och jag kan ta hand om mig själv. Och det finns en frihet och tillfredsställelse i att åldras; för varje år växer jag i min relation till mig själv och till livet. Men döden, den skrämmer mig fortfarande. Kanske är det därför det kniper till i magen då jag noterar rynkor och vita hårstrån i min spegelbild – jag blir påmind om min egen dödlighet.
När hände detta? Jag som intalat mig själv att jag var odödlig, tröstat mig själv genom att tänka: dö, det gör andra, döden angår inte mig. Men min spegelbild tyder på något annat. Tidens tand kommer ingen undan.
Jag blundar.
Inga kommentarer
Skicka en kommentar