Ordflöde

Det är en allmänt erkänd sanning, att en hopplös romantiker i besittning av livlig fantasi och en hygglig talang för skriveri, måste vara i ständigt behov av att uppdikta sin egen storslagna kärlekshistoria.

Jag har börjat skriva igen. Det har jag alltid gjort, till och från, enda sedan jag i gymnasiet drabbades av författardrömmar. Nej förresten, sedan jag gick i lågstadiet; en gammal lärare berättade det för mig flera år senare när vi träffades i samband med att jag gjorde prao hos henne, att jag brukade skriva massor av historier – jag är tacksam att hon berättade det för mig, för min egen bild av mig själv i den åldern var att jag bara försökte bli bra på att rita. Senare, när jag gick i åttan eller nian, utvecklades mitt skrivande enormt tack vare min dåvarande svensklärare. Ungefär samtidigt tipsade skolbibliotekarien mig om boken Jane Eyre. En gynnsam kombination, för en dagdrömmare som spenderade i princip all sin lediga tid framför datorn.

Jag älskar att skriva. Problemet är bara att jag aldrig lyckas hålla mig till en historia i taget. Vampyrer, äventyr, sci-fi, skräck, romantik, vardagsrealism – det finns ju så mycket att skriva om! Just nu har jag framförallt en historia som cirkulerar i mitt huvud, som alltid dyker upp när jag tittar på kostymdraman (likt Bridgerton som jag nämnde i föregående inlägg). Det är en idé som jag började skriva på under gymnasietiden. Början och slutet är i princip klart, bortsett från att jag har två idéer för hur det ska sluta. Men transportsträckan däremellan har jag svårt att få ihop. Något annat som sätter käppar i hjulen, är att jag tänker för mycket på vad andra ska tycka. Och jag vill skriva så att ingen ska kunna lista ut hur det kommer att sluta. För det mesta slutar det därför sorgligt.

Nåväl, jag ska återgå till skriveriet. 

Over and out.

Ps. Tio poäng till den som kan lista ut varifrån det omskrivna citatet ovan härstammar, fast med tanke på mitt förra inlägg om Bridgerton ("Austen möter Gossip Girl") är det nog inte så svårt.