Mitt hjärta blöder. Tårar trängs. Det ter sig inte bättre än att det kommer ta ett tag innan jag återhämtat mig efter den där Sanditon-serien. Jag känner mig helt verklighetsfrånvänd. Det är knappt att jag lyckas ta mig ur min bubbla – och när jag väl gör det, om så bara för ett par minuter, är det som om hela min varelse envist dras tillbaka likt en magnet. Jag misstänker att första steget mot ett tillnyktrande är att erkänna för mig själv att jag har ett problem. Och det andra, att stänga av spellistan med fanvideos som går på repeat likt en repig skiva.
Hursomhelst. Jag har knappt fått gjort någonting idag. Kompostpåsarna som ligger och ruttnar under vasken behöver slängas; dammråttorna sopas upp; tallrikar, bestick m.m. diskas; tvätten hängas och den som torkat vikas. Solen skiner så det kan gå. Solsken skänker mig allt som oftast kraft och gott humör.
I morgon ska jag vara på kontoret på förmiddagen och på eftermiddagen bär det av till en ö. Jag hoppas att vädret tillåter en cykeltur. Det eviga dilemmat är att veta vad en ska ha på sig; att cykla i kjol är opraktiskt och krångligt, men jag föredrar att inte klä mig i byxor. Nu kom jag plötsligt på att jag behöver fylla på mitt åkkort till båten också. Det är något jag har skjutit framför mig i flera dagar. Jag lägger till det på listan över saker jag behöver göra ikväll, längst ner.
Låt mig bara lyssna på en fanvideo till så lovar jag att sätta igång sedan…
Inga kommentarer
Skicka en kommentar