Jag vaknade tidigt i morse och fann att jag var trasig; tjock i halsen, snuvig om nosen och med huvudvärk som om knoppen skruvats fast i ett städ. Då får en inte lov att gå till jobbet, för det tillåter inte “tider som dessa” (ett uttryck som vid det här laget börjar kännas väl uttjatat). Något som förvånade mig var att tårar fortfarande trängdes inombords. Vad är det för fel på mig egentligen?
Igår skrev jag på en novell som jag vill försöka fortsätta skriva på idag. Trots att huvudet spränger, behöver jag sysselsätta mig med något för att slippa känna. Att sova orkar jag inte.
I gymnasiet var jag ordkonstnär och kunde skriva en novell utan större besvär inom loppet av en eftermiddag. Tänk att återfå den förmågan. Nog måste den väl finnas kvar i någon dammig, liten bortglömd vrå av mitt hjärnkontor? Tillsammans med mina förträngda författardrömmar.
Nu ska jag skriva. Jag känner mig mordisk! Någon måste dö, men vem?
Inga kommentarer
Skicka en kommentar