Ordflöde

Två veckor har förflutit sedan mitt senaste inlägg. Jag tappade pennfattningen och lyckades inte hitta orden. Då är det bättre att låta bli att skriva, kan jag tycka.

Den här veckan har känts olidligt lång. Jag har somnat sent och vaknat utmattad. Hur jag alls lyckades uppbåda tillräckligt med mental kraft för att ta mig igenom veckans sista dagar är mig fortfarande ett mysterium. När jag kom hem på fredagen somnade jag på stört i soffan, ändå kunde jag somna igen vid tolvtiden på kvällen och sova ostört till sju på morgonen. Onsdagen var däremot något utav en triumf, då lyckades jag nämligen cykla till båten som går ut till öarna där jag arbetar ibland. Vädret har varit fantastiskt och jag har njutit till fullo av mina cykelturer till och från kontoret. Synd att det ska bli kallare nu i veckan som kommer. Därtill hotar de med regn och oväder.

Jag har lyssnat en hel del på musiken från Jesus Christ Superstar som jag skrev om sist. Först var jag besviken över att John Legend inte klarade av att ta den höga tonen, men ju mer jag lyssnat desto mer har jag kunnat uppskatta de andra aspekterna av hans version av Gethsemane. Vissa partier från andra låtar har också fångat mig; “Mary, mmm that is good” och “This is my blood you drink, this is my booody you eat” är några textrader som etsat sig fast. Framförallt har jag lyssnat på låten med Erik Grönwall – vilken röst han besitter! Jag har tappat räkningen hur många gånger jag börjat nynna på den: “Jesus I am with you – touch me, touch me, Jesus! Jesus I am on your side – kiss me, kiss me, Jesus!”

Min senaste förblindelse stavas dock Sanditon, en tv-serie som för närvarande visas på SVT Play. Det är på grund av den som dagens inlägg titulerats “verklighetsflykt”. Serien baseras på Jane Austens verk med samma namn, en bok som hon dessvärre aldrig hann skriva klart. Eftersom jag älskar kostymdraman var det med stor förväntan som jag började titta. Ganska snabbt insåg jag dock att jag inte rycktes med på samma sätt som jag brukar göra. Istället blev jag ond på huvudkaraktärens kärleksintresse och tyckte inte alls att de borde vara tillsammans. Som en annan karaktär sa: “Men like you cannot change”. När sedan slutet kom blev jag alldeles utom mig! Så här kunde det väl ändå inte få sluta? Eller? Jag fick ju delvis som jag ville. Nej, jag kunde inte bestämma mig för vad jag tyckte, utan blev tvungen att se serien en gång till. Och det var förstås då det hände – jag föll, handlöst. På ett ögonblick fann jag mig tillbaka i tonårens ängsliga och ångestfyllda tid och förälskade mig likt förbaskat i huvudkaraktärens otrevliga men svinigt snygga kärleksintresse. Suck! Plötsligt blev slutet dessutom värre än någonsin. (Och jag var inte ensam om att känna så, åtminstone inte att döma av hur många som skrivit i sociala medier och krävt en till säsong för att ordna upp det hela). Det blev helt enkelt till att uppsöka fan-kreationer för att stilla mitt enfaldiga hjärta. Nåväl. Det känns som att jag skulle kunna fortsätta att skriva om detta i oändlighet. Det kanske kommer ett separat inlägg så småningom. Till dess lämnar jag er här med en länk som leder till en fantastiskt fin fanvid (OBS! Spoiler alert!).