Novembers gråmelerade himmel går i ton med den asfalterade marken och husfasadernas betong. Höstens stormar har lämnat nästan alla träd nakna, bara ett fåtal löv håller sig krampaktigt kvar vid grenarna. De färgglada blad som fallit till marken dämpar ljudet av tunga regndroppar. Mörkret bereder ut sig och vinterkylan gör sig påmind.
Ska vi slå fjolårets rekordfå soltimmar, mån tro; skulle någon ens lägga märket till det i så fall, än mindre bry sig? Viruset som spridit sig likt en skogsbrand över världen har outtröttligt pockat på all vår uppmärksamhet. Tröttat ut oss. Gjort oss likgiltiga. Presidentvalet på andra sidan havet var ett välkommet avbrott, trots att det också fick oss att hålla andan.
Så ser vardagen ut just nu, vi går omkring och håller andan. Gör vi vårt bästa för att stå ut. Håller avstånd. Tvättar händerna. Ta ansvar. Hoppas att det snart ska vara över. Några blundar, som om de önskar att allt bara vore en dröm. Eller drömmer sig tillbaka till livet så som det brukade vara.
Jag håller andan.
Inga kommentarer
Skicka en kommentar