Ordflöde

Wabi-sabi är enkelhet och ofullständighet; asymmetri, skrovlighet, ekonomi, stramhet, anspråkslöshet, intimitet och uppskattning av naturliga föremåls och processers oförställda integritet (x).

Ovanstående fick jag påminna mig själv om idag; att det finns något vackert i att låta saker vara som de är, utan att krav ställs på perfektion. För när det visade sig att tyget i en av mina klänningar vridit sig i tvätten, så att sömmarna låg osymmetriskt mot endera sida av min kropp, retade det mig något oerhört. Men det är ju bara ett plagg, vad spelar det för roll?

När jag var yngre hade jag ett stort behov av symmetri och perfektion. Mitt favorittal var två; symbolik för mitt dåvarande behov av symbios. Men ju äldre jag blivit och i takt att jag mognat, har jag alltmer dragits åt det udda, kantiga och asymmetriska. Och mitt nya favorittal är sju.

Nuförtiden vill jag även att kläderna ska vara litet skrynkliga, stora och löst sittande. Behovet av att omfamnas tätt är inte längre lika stort. Desto större verkar behovet vara att ta plats, att få vara som man är. När jag tänker efter, är ju kroppen i sig självt ett perfekt exempel på wabi-sabi: ett bröst är större än det andra, ena halvan av ansiktet lutar mer åt yin medan det andra lutar åt yang, benen är litet olika långa, fötterna litet olika stora, öronen sitter på litet olika höjd osv.

Det behövs mindre perfektion och mer wabi-sabi, känner jag. Låt saker vara och uppskatta dem för vad de är. Hur skulle något annat kunna vara mer perfekt än så?