Ordflöde

Det har varit tyst här ett bra tag nu. Mycket har hänt. Både positivt och negativt. Men jag kommer dela med mig av det sorgligaste, det som upptar mig mest.

En varning innan ni läser vidare: ämnet döden kommer att beröras här.

Jag gick på semester 15 juni. Jag tog det med ro, var inte stressad över allt jag skulle vilja klämma in på de fyra veckor som jag brukar ha. Nu skulle jag ju ha sju veckor och sedan börja arbeta halvtid. Det kändes konstigt att vara så lugn, nästintill overkligt. Då visste jag inte att de overkliga känslorna bara var en försmak på vad som komma skulle.

Jag firade midsommar med sambon ute på landet hos hans föräldrar. Det kändes inte riktigt som midsommar, kanske för att det inte föll en enda droppe regn. Men mysigt var det likväl. Till kvällen nåddes jag dock av tråkiga besked: mitt brorsbarn låg inne på intensiven. Det var inte första gången. Sjukvården "tabbade sig" nämligen, minst sagt, vid hennes förlossning, vilket resulterade i en svår hjärnskada, epilepsi, fysiska handikapp m.m. Så hon har haft komplikationer och legat inne ett antal gånger tidigare. Den senaste tiden, det senaste året, hade dock varit lugnare. Och trots att det var svårt att säga vad hon såg med sina egna ögon, kunde vi med våra se i hennes att hon var mer närvarande, och det var lättare att urskilja när hon var glad. Därför kom det så oväntat, när hon rycktes ifrån oss så plötsligt, vid midnatt mellan midsommarafton och midsommardagen.

I onsdags var det begravning, men jag kan fortfarande inte fatta att hon är borta. Hon hann inte ens fylla tre år.

Nu när du farit till himlen benämner vi dig som en ängel. Men jag misstänker att du faktiskt har varit en ängel hela tiden. Alla som kom i din närhet kunde känna att det var något särskilt med dig. Det kanske var därför du hade så svårt att överleva här på jorden, det var inte ditt rätta element. Men du älskade oss så mycket att du var villig att kämpa för att få stanna kvar hos oss en stund. För det är vi evigt tacksamma. Du har lärt oss så mycket om vad som är viktigt och vad som verkligen betyder något. Du har färgat tillvarons grå stunder i regnbågens alla färger. Du har gjort det med så små medel; ett leende, ett ljud eller bara en blick – ja, att få ögonkontakt med DIG, om så bara för en bråkdels sekund, det fick en att känna sig sedd som ingenting annat! Till och med nu, då vi samlas kring dig i obeskrivlig sorg och saknad, fäller vi också tårar av glädje över de fina minnen du givit oss.

Som en ängel flög du förbi, mot himmelen så fri, men du lämnade ditt leende på vår jord.