Ordflöde

Vi flyttade i början av april, till den lilla lägenheten om 27,9 kvm. Det första vi gjorde var att måla väggarna kritvita. Lagom till att vi hade flyttat in våra möbler upptäckte vi att kylskåpet var trasigt och husvärden gick inte att få tag på. Även ett flertal mindre saker behövde åtgärdas. Ytterligare någon vecka gick innan vi till sist fick en ny kyl och frys samt småsaker åtgärdade. Sedan kändes det plötsligt som att vi hade flyttat in på riktigt och vi började så smått att landa.

Lägenhetens "allrum" har vi hunnit möblera om flera gånger, i takt med att vi listat ut vad vi behöver respektive inte behöver. Till en början inredde vi det som ett sovrum, men vi insåg ganska snabbt att vi är för hemtama för att använda "stadsrummet" som vardagsrum. Ett par gånger har jag suttit på stadsbiblioteket och skrivit på min bok, men för det mesta har jag suttit vid köksbordet hemma – för trots att lägenheten är liten är köksvrån avskiljd med egen dörr och tillräckligt stor för att få plats med ett slagbord. Just nu står sängen inskjuten mot ena väggen för att H ska få plats med ett skrivbord i allrummet. Än så länge tycker jag att det är mysigt att krypa och hasa mig i och ur sängen varje dag. Det enda som är mindre roligt är att bädda den. Det är vi dock så illa tvugna att göra på daglig basis eftersom vi behöver kunna vila i den i brist på soffa. Men att bädda sängen varje dag ska ju vara ett framgångsrecept enligt flera svinrika människor. Vi köpte också en liten fåtölj till mig – en grön Dyvlinge från IKEA – men den första var det hål i och den andra hade en fläck så vi reklamerade och lät det vara tills vidare. Jag håller till godo med en hörna i sängen eller sätter mig på golvet med sängen som ryggstöd.

I slutet av april skrev jag urvalsprov till utbildningen i webbutveckling. I slutet av juni fick jag veta att jag hade kommit in. Jag börjar den 2 september – alltså om knappt en vecka. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot äventyret. Det känns lite som ett side-quest i livet. Hur det går får framtiden utvisa.

Min brorson älskar just nu Super Mario. Han tycker också om när jag ritar, så till hans födelsedag hade jag bestämt mig för att göra en tavla till honom.

Jag började medan det var ljust ute, med en kopp te som sällskap…

… det dröjde dock inte länge förrän teet hade kallnat och solen gick ner, men innan jag gick och lade mig hade jag trots allt gjort klart alla svarta linjer.

Morgonen därpå fyllde jag i konturerna med färg…

… och så här fint blev det! Jag är helt förbluffad själv.

Vi åkte iväg en weekend till Karlstad. Jag har aldrig varit där innan, men jag älskar värmlandsdialekt. Tyvärr hade de knappt någon dialekt i just Karlstad, men det vackra vädret och försommarvärmen vägde upp för det. Dessutom hittade vi en pizzeria som gjorde veganska pizzor med hemmagjord mozzarella av cashew. Det var SÅ gott och väl värt att vänta på en timme eftersom vi kom dit innan de öppnade.

På lördagen gick jag till Sandgrund, ett museum tillägnat konst av Lars Lerin. Där gick jag i ett par timmar och insöp alla tavlor och annat. Efter ett tag märkte jag att folk fotade konsten, så då tog jag fram mobilen och gjorde likadant. Det var inte bara tavlorna som var vackra, utan hela utställningen i sig.

De första fyra, i vars mörka och starka färger jag förlorade mig med blicken allra längst.

Både på avstånd och på närmare håll fanns det något att betrakta. Alla små detaljer förde emellanåt mina tankar till Claude Monét.

Plötsligt, en uppstoppad fågel intill målningar av likar…

… och ett slott värdigt Dracula själv.

Men det var inte bara tavlorna som var vackra, bland akvarellerna gömde sig dessa ord vid snudd på poesi: "Isen blånar. Jag lever. Målar leopardsälar. Längtar till dig. Räknar dagar och akvarellpapper."

På kvällen åt vi sushi ett stenkast från hotellet. Det smakade inte bara supergott utan servicen var likt ingen annan jag någonsin tidigare har stött på som vegan.

Att sushin hade sötaste katten som logga gjorde inte saken sämre.

Det blev inga fler bilder. Annars hade jag kunnat visa er hur solen letade sig ner mellan bladverken i den vackra, lummiga parken utanför museet. Eller studenterna som badade i en chockrosa, uppblåsbar badring i form av en flamingo i Klarälven. Eller utestället som spelade hög musik till klockan prick ett på natten, då allting avslutades med tonerna till "Teddybjörnen Fredriksson".

Karlstad, jag tror att vi snart får ses igen.

När all snö regnade bort i slutet av januari kändes det som om vi var på väg in i mars. Nu när den är tillbaka är det som att min hjärna fattar att det bara är februari. Det känns bra. Annars skulle det kännas som om mars varade i två månader. Snön kommer väl inte ligga kvar så länge, men det var i varje fall ett fint avbrott och en påminnelse om att det fortfarande är vinter, en årstid som kan leverera både ögonbländade ljus och mörkt mys.

Vi har sökt en lägenhet i stan. Den är liten, knappt 28 kvadrat, men läget i kombination med en låg hyra känns oslagbar. Det enda som återstår att se är om H tycker att den känns tillräckligt stor i verkligheten. Söktiden gick ut i söndags och då var det ingen före mig i kön, men vi har fortfarande inte hört något om när man får komma på visning. I gårkväll försökte jag lista ut lägenhetens proportioner utifrån planlösningen som låg i annonsen. Vår säng är 180*210 eftersom H är nästan två meter lång. När den väl är på plats kommer det inte att finnas jättemycket utrymme kvar för andra möbler. Kanske ett långsmalt skrivbord och två riktigt sköna kontorsstolar. I övrigt vill vi komma ut mer, "utnyttja stadsrummet" som jag hört folk säga. Jag vill sitta på stadsbiblioteket och skriva på min bok, och det ligger en badmintonhall ett stenkast bort från lägenheten. Håller tummarna för att det kommer att kännas lika bra i verkligheten som i teorin.

Jag har alltid eftersträvat ordning och reda. "Ordnung muss sein", som man säger på tyska. Men på senare tid har jag kommit att inse att min strävan efter fullkomlig ordning är överdriven och meningslös. Därtill klamrar jag mig fast vid tanken på att jag ska kunna stoppa förändring genom att skapa perfekta system. Allt skulle rulla på utan avvikelser och överraskningar. Tråkigt? Kanske det. Men tryggt och förutsägbart.

Jag måste släppa taget om tanken på att jag har kontroll. Det har jag förstås i vissa avseenden, men långt ifrån alla. Jag behöver inte ha både hängslen och livrem, än mindre en hjälm därtill. Om saker går åt skogen kan jag hitta en lösning. Jag vågar inte riktigt tro det, trots att jag vet att det är sant. Jag är inte hjälplös – jag är kapabel.

“Order is not enough. You can’t just be stable, and secure, and unchanging, because there are still vital and important new things to be learned.” — Jordan Peterson

Till hösten har jag sökt en utbildning i webbutveckling. När jag loggade in i systemet låg min gamla ansökan till samma utbildning fortfarande kvar, från 2014. Då var jag 23 och vågade inte. Nu är jag 33 och jag vågar. Visst är jag livrädd för att jag inte ska komma in. Visst har jag hängslen och livrem i form av ytterligare två utbildningar sökta. På sätt och vis även en hjälm i form av besparingar som jag kommer kunna leva av eftersom mitt CSN är slut. Jag känner mig ändå modig. Oavsett hur det går kommer jag i varje fall inte ligga på dödsbädden och fundera på OM…