Ordflöde

Vi flyttade i början av april, till den lilla lägenheten om 27,9 kvm. Det första vi gjorde var att måla väggarna kritvita. Lagom till att vi hade flyttat in våra möbler upptäckte vi att kylskåpet var trasigt och husvärden gick inte att få tag på. Även ett flertal mindre saker behövde åtgärdas. Ytterligare någon vecka gick innan vi till sist fick en ny kyl och frys samt småsaker åtgärdade. Sedan kändes det plötsligt som att vi hade flyttat in på riktigt och vi började så smått att landa.

Lägenhetens "allrum" har vi hunnit möblera om flera gånger, i takt med att vi listat ut vad vi behöver respektive inte behöver. Till en början inredde vi det som ett sovrum, men vi insåg ganska snabbt att vi är för hemtama för att använda "stadsrummet" som vardagsrum. Ett par gånger har jag suttit på stadsbiblioteket och skrivit på min bok, men för det mesta har jag suttit vid köksbordet hemma – för trots att lägenheten är liten är köksvrån avskiljd med egen dörr och tillräckligt stor för att få plats med ett slagbord. Just nu står sängen inskjuten mot ena väggen för att H ska få plats med ett skrivbord i allrummet. Än så länge tycker jag att det är mysigt att krypa och hasa mig i och ur sängen varje dag. Det enda som är mindre roligt är att bädda den. Det är vi dock så illa tvugna att göra på daglig basis eftersom vi behöver kunna vila i den i brist på soffa. Men att bädda sängen varje dag ska ju vara ett framgångsrecept enligt flera svinrika människor. Vi köpte också en liten fåtölj till mig – en grön Dyvlinge från IKEA – men den första var det hål i och den andra hade en fläck så vi reklamerade och lät det vara tills vidare. Jag håller till godo med en hörna i sängen eller sätter mig på golvet med sängen som ryggstöd.

I slutet av april skrev jag urvalsprov till utbildningen i webbutveckling. I slutet av juni fick jag veta att jag hade kommit in. Jag börjar den 2 september – alltså om knappt en vecka. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot äventyret. Det känns lite som ett side-quest i livet. Hur det går får framtiden utvisa.

Min brorson älskar just nu Super Mario. Han tycker också om när jag ritar, så till hans födelsedag hade jag bestämt mig för att göra en tavla till honom.

Jag började medan det var ljust ute, med en kopp te som sällskap…

… det dröjde dock inte länge förrän teet hade kallnat och solen gick ner, men innan jag gick och lade mig hade jag trots allt gjort klart alla svarta linjer.

Morgonen därpå fyllde jag i konturerna med färg…

… och så här fint blev det! Jag är helt förbluffad själv.

Vi åkte iväg en weekend till Karlstad. Jag har aldrig varit där innan, men jag älskar värmlandsdialekt. Tyvärr hade de knappt någon dialekt i just Karlstad, men det vackra vädret och försommarvärmen vägde upp för det. Dessutom hittade vi en pizzeria som gjorde veganska pizzor med hemmagjord mozzarella av cashew. Det var SÅ gott och väl värt att vänta på en timme eftersom vi kom dit innan de öppnade.

På lördagen gick jag till Sandgrund, ett museum tillägnat konst av Lars Lerin. Där gick jag i ett par timmar och insöp alla tavlor och annat. Efter ett tag märkte jag att folk fotade konsten, så då tog jag fram mobilen och gjorde likadant. Det var inte bara tavlorna som var vackra, utan hela utställningen i sig.

De första fyra, i vars mörka och starka färger jag förlorade mig med blicken allra längst.

Både på avstånd och på närmare håll fanns det något att betrakta. Alla små detaljer förde emellanåt mina tankar till Claude Monét.

Plötsligt, en uppstoppad fågel intill målningar av likar…

… och ett slott värdigt Dracula själv.

Men det var inte bara tavlorna som var vackra, bland akvarellerna gömde sig dessa ord vid snudd på poesi: "Isen blånar. Jag lever. Målar leopardsälar. Längtar till dig. Räknar dagar och akvarellpapper."

På kvällen åt vi sushi ett stenkast från hotellet. Det smakade inte bara supergott utan servicen var likt ingen annan jag någonsin tidigare har stött på som vegan.

Att sushin hade sötaste katten som logga gjorde inte saken sämre.

Det blev inga fler bilder. Annars hade jag kunnat visa er hur solen letade sig ner mellan bladverken i den vackra, lummiga parken utanför museet. Eller studenterna som badade i en chockrosa, uppblåsbar badring i form av en flamingo i Klarälven. Eller utestället som spelade hög musik till klockan prick ett på natten, då allting avslutades med tonerna till "Teddybjörnen Fredriksson".

Karlstad, jag tror att vi snart får ses igen.

När all snö regnade bort i slutet av januari kändes det som om vi var på väg in i mars. Nu när den är tillbaka är det som att min hjärna fattar att det bara är februari. Det känns bra. Annars skulle det kännas som om mars varade i två månader. Snön kommer väl inte ligga kvar så länge, men det var i varje fall ett fint avbrott och en påminnelse om att det fortfarande är vinter, en årstid som kan leverera både ögonbländade ljus och mörkt mys.

Vi har sökt en lägenhet i stan. Den är liten, knappt 28 kvadrat, men läget i kombination med en låg hyra känns oslagbar. Det enda som återstår att se är om H tycker att den känns tillräckligt stor i verkligheten. Söktiden gick ut i söndags och då var det ingen före mig i kön, men vi har fortfarande inte hört något om när man får komma på visning. I gårkväll försökte jag lista ut lägenhetens proportioner utifrån planlösningen som låg i annonsen. Vår säng är 180*210 eftersom H är nästan två meter lång. När den väl är på plats kommer det inte att finnas jättemycket utrymme kvar för andra möbler. Kanske ett långsmalt skrivbord och två riktigt sköna kontorsstolar. I övrigt vill vi komma ut mer, "utnyttja stadsrummet" som jag hört folk säga. Jag vill sitta på stadsbiblioteket och skriva på min bok, och det ligger en badmintonhall ett stenkast bort från lägenheten. Håller tummarna för att det kommer att kännas lika bra i verkligheten som i teorin.

Jag har alltid eftersträvat ordning och reda. "Ordnung muss sein", som man säger på tyska. Men på senare tid har jag kommit att inse att min strävan efter fullkomlig ordning är överdriven och meningslös. Därtill klamrar jag mig fast vid tanken på att jag ska kunna stoppa förändring genom att skapa perfekta system. Allt skulle rulla på utan avvikelser och överraskningar. Tråkigt? Kanske det. Men tryggt och förutsägbart.

Jag måste släppa taget om tanken på att jag har kontroll. Det har jag förstås i vissa avseenden, men långt ifrån alla. Jag behöver inte ha både hängslen och livrem, än mindre en hjälm därtill. Om saker går åt skogen kan jag hitta en lösning. Jag vågar inte riktigt tro det, trots att jag vet att det är sant. Jag är inte hjälplös – jag är kapabel.

“Order is not enough. You can’t just be stable, and secure, and unchanging, because there are still vital and important new things to be learned.” — Jordan Peterson

Till hösten har jag sökt en utbildning i webbutveckling. När jag loggade in i systemet låg min gamla ansökan till samma utbildning fortfarande kvar, från 2014. Då var jag 23 och vågade inte. Nu är jag 33 och jag vågar. Visst är jag livrädd för att jag inte ska komma in. Visst har jag hängslen och livrem i form av ytterligare två utbildningar sökta. På sätt och vis även en hjälm i form av besparingar som jag kommer kunna leva av eftersom mitt CSN är slut. Jag känner mig ändå modig. Oavsett hur det går kommer jag i varje fall inte ligga på dödsbädden och fundera på OM…

Igår var det för ovanlighetens skull* soligt i princip hela dagen. Då tog jag mig i kragen och gick ut på promenad. Till havet gick jag, där satte jag mig på en bänk och lapade sol. Blundade och lät fötterna gunga under mig litet som ett barn. En halvtimme satt jag så. Det vet jag, för jag kollade på klockan. Stördes av tanken på att jag borde vara ute åtminstone en timme. Så less på att ingenting får lov att bara vara utan att sådana tankar dyker upp. Som om inget någonsin är tillräckligt bra, allting ska optimeras. Idag är det också sol, fast kallare och frostigt. Jag tycker att jag borde gå ut men saknar driv. Det är nog den där tanken på att jag borde som hindrar mig. Kanske kan jag lura mig själv genom att styra stegen till affären? Vi behöver ändå handla mat till ikväll och så får jag både solljus och litet motion samtidigt. Jaha, så var vi där igen; optimeringen.

Idag är en sån där dag då jag har en inre frustration, jag kommer mig inte för någonting; inte ens att sopa upp dammråttorna i hörnen som bildats under veckan som gått. Eller en sak har jag faktiskt fått gjort, jag har skruvat isär, rengjort och oljat hårtrimmern. Det behövdes, för det var ett par år sedan sist. Nu spinner den som en katt igen. Jag har nästan sparat ut håret till en bob, men för att luggen ska hinna bli tillräckligt lång för att lägga bakom ena örat krävs ett par månader till. Varje dag vill jag raka av det igen, men något säger mig att jag borde vänta litet till.

Och så gråter jag. Den här veckan har jag av någon anledning saknat honom extra mycket. Jag har inhalerat lukten av hans päls som jag sparat i en påse, stuckit ner handen djupt och kramat om fluffet. Känt hur tårarna bränt i ögonen och trillat nedför kinderna. Fallit ner i fåtöljen med ansiktet i händerna och bara låtit det komma. Jag försöker tänka att det är bra, saknaden är beviset för hur mycket han faktiskt betydde och fortfarande betyder. Om det bara slapp göra så ont.

* Sveriges radio: Rekordfå soltimmar i Göteborg under januari.

Året är 2023. Jag har nyss fyllt 32. Många kvällar ligger jag och tänker på min existens och att jag en dag ska sluta finnas, aldrig få uppleva något mer. De där tankarna har jag haft förut. De kom smygandes på nytt för några månader sedan, när min kanin som jag haft i elva år till sist fick somna in. Ena stunden fanns han, sedan fanns han inte mer. Så konstigt. Ju mer jag tänker på det desto mindre klok tycker jag mig bli. Jag bara omsluts av en surrealistisk känsla, rädsla och sorg.

Trots att jag inte gör så mycket av livet just nu, tycker jag om att leva. Så har det inte alltid varit för mig. Jag minns en gång när jag gick på anti-depressiv medicin som trubbade av alla känslor, både goda och onda; jag satt framför tv:n och plötsligt tänkte jag att om jag dör precis nu så är det okej. För en som haft kraftig dödsångest tidigare var det nästan triumferande att kunna tänka så utan någon som helst känsloreaktion.

Hur tar man vara på livet? Jag läste att någon gammal kändis sa att om man lever livet rätt så räcker det med ett liv. Såvitt jag vet lever man bara en gång. YOLO, som kidsen säger (eller gör de fortfarande det?).

Jag tänker på vad Björn Natthiko sa till Gina Dirawi, att hon skulle gå i den riktning hennes magkänsla drog henne. Vad säger min magkänsla? Ja, till exempel säger den att det vore kul att åka till Tyskland för att se Rammstein live och kanske bo där ett tag och lära sig tyska. Hjärnan säger att det låter dyrt och dessutom vill min man inte flytta till ett annat land. Nähä, okej. Hjärnan tänker också att jag har det ju ganska bra just nu, varför inte stanna upp och bara njuta av det? Jo, men om sex år när jag förhoppningsvis har sparat ihop tillräckligt med pengar för att kunna hoppa av ekorrhjulet, då ska jag ju njuta på riktigt.

Leva, inte bara överleva. Det är en tanke som följt med mig sedan mina mörkaste dagar. Men hur lever man – är det någon som vet?

Drygt två veckor. Tiden bara går. Kan fortfarande inte förstå; att du fanns, men inte längre finns. Elva år. En tredjedel av mitt liv. En lång tid, men alldeles för kort.

De sista åren visste vi att dagarna var räknade. Ändå överlevde du dödsdomar, gång på gång. Kanske var det därför så svårt att ta in, när det var dags, att det verkligen var slutet.

Hur kan man ta ett sådant beslut åt någon annan, bestämma att nu har du levt klart? Det borde ingen behöva göra. Ingen kan leva för evigt, lik förbaskat klamrar man sig fast vid hoppet. Bara ett år till. En månad. En vecka. Bara en dag till. Att släppa taget om sin bebis – omöjligt.

Var det rätt beslut? Skulle vi väntat en vecka till? Borde vi ha tagit beslutet tidigare? Tankarna snurrar och förtvivlan river inombords. Snälla, förlåt om det blev fel.

En sista vecka tillsammans. Mys i soffan från morgon till kväll. Maskrosblad och godis varje dag. Tusentals pussar och klappar. En sista kväll hos oss i sängen – jag spelade in ljudet av hur du andades, gnagde tänder och slickade på min arm. Morgonen därpå, så surrealistisk. Hela grejen var så jävla sjuk. Resan gick bra, du kändes lugn och trygg. Lite senare fick du somna in. Du blev helt avslappnad i min famn. Det såg skönt ut. Jag hoppas att du tyckte det. Jag ville stanna tiden där och då. Krama dig så länge att vi till slut blev en enda organism. Så att vi aldrig skulle behöva lämna varandra.

Vi åkte hem utan dig. Städade undan dina saker. Grät och grät. Saknaden – obeskrivlig.

Dagarna fortsätter komma och gå. Som om ingenting hänt. Som om allt är som vanligt. Fastän ingenting någonsin blir som det en gång var.

Det sägs att tiden läker alla sår. Men jag vet av erfarenhet att saknaden alltid lämnar ett djupt ärr efter sig. Den ofattbara sorgen av att aldrig få vara med dig igen. Jag skulle göra vad som helst.

År 2017 var jag trött på mina osunda telefonvanor och testade "Dumb Phone Challenge", vilket innebar att jag lade undan min smartphone och istället använde en knapptelefon i sju dagar. Detta var initialt något jag bara dokumenterade med papper och penna, men när jag hittade mina anteckningar ett år senare delade jag dem även i en dåvarande blogg. Jag lyckades hitta inlägget på min dator och har postat det på nytt här: https://ordflode.blogspot.com/2018/06/dumb-phone-challenge.html. 

Jag blev påmind om detta i förra veckan då min smartphone bestämde sig för att dö. 

Det som hände var att så fort jag försökte komma åt appar som Messenger eller Instagram startade den om sig, och plötsligt fastnade den i en loop av omstarter tills batteriet tog slut. Det kom oväntat. Trots att telefonen hunnit bli nästan sju år gammal var den i mina ögon odödlig. Batteritiden var fortfarande okej och operativsystemet var tillräckligt uppdaterat för att kunna ha appar som BankID och busskort (jag blev tvungen att byta från min iPhone 5 av just den anledningen att nödvändiga appar slutade fungera). Jag hade ändå hoppats på några år till, typ tio. Min laptop som jag sitter vid i skrivande stund fyller tolv år till sommaren.

Hur som helst. 

Jag funderade först på att ersätta min smartphone med en "dumb phone" från Nokia, men eftersom min dator är så gammal att den inte kan logga in på internetbanken insåg jag att jag behövde en telefon som kunde det. Jag hade möjlighet att ärva en iPhone 6 med mycket sprucken skärm, men att laga den skulle kosta sjuhundra kronor och modellen var ett år äldre än den smartphone jag just förlorat så det kändes som en litet osäker investering. Jag kunde köpa en ny smarttelefon, men det kändes både dyrt och miljöovänligt…

Lösningen blev att jag köpte en begagnad smartphone.

Alltsedan jag släppte taget om min iPhone 5 har jag längtat tillbaka till den, framförallt på grund av dess design och nätta storlek i dagens mått mätt. Första generationen av iPhone SE är i princip en kopia av iPhone 5, fast med bättre specs och den kan fantastiskt nog köra senaste operativsystemet. Efter litet efterforskningar valde jag en med 32gb minne och säkerställde därigenom att telefonen var från 2017 snarare än 2016, eftersom olika minneskapaciteter släpptes olika år.

Jag har än så länge bara haft den i min ägo en dag, men hittills är jag nöjd.

Däremot hade jag svårt att släppa tanken på en "dumb phone". Men jag tror att jag har hittat ett sätt att begränsa smartphone-funktionerna genom att aktivera skärmtid. Mer om det tänkte jag dela i ett annat inlägg.

Till dess, allt gott!

Det är en allmänt erkänd sanning, att en hopplös romantiker i besittning av livlig fantasi och en hygglig talang för skriveri, måste vara i ständigt behov av att uppdikta sin egen storslagna kärlekshistoria.

Jag har börjat skriva igen. Det har jag alltid gjort, till och från, enda sedan jag i gymnasiet drabbades av författardrömmar. Nej förresten, sedan jag gick i lågstadiet; en gammal lärare berättade det för mig flera år senare när vi träffades i samband med att jag gjorde prao hos henne, att jag brukade skriva massor av historier – jag är tacksam att hon berättade det för mig, för min egen bild av mig själv i den åldern var att jag bara försökte bli bra på att rita. Senare, när jag gick i åttan eller nian, utvecklades mitt skrivande enormt tack vare min dåvarande svensklärare. Ungefär samtidigt tipsade skolbibliotekarien mig om boken Jane Eyre. En gynnsam kombination, för en dagdrömmare som spenderade i princip all sin lediga tid framför datorn.

Jag älskar att skriva. Problemet är bara att jag aldrig lyckas hålla mig till en historia i taget. Vampyrer, äventyr, sci-fi, skräck, romantik, vardagsrealism – det finns ju så mycket att skriva om! Just nu har jag framförallt en historia som cirkulerar i mitt huvud, som alltid dyker upp när jag tittar på kostymdraman (likt Bridgerton som jag nämnde i föregående inlägg). Det är en idé som jag började skriva på under gymnasietiden. Början och slutet är i princip klart, bortsett från att jag har två idéer för hur det ska sluta. Men transportsträckan däremellan har jag svårt att få ihop. Något annat som sätter käppar i hjulen, är att jag tänker för mycket på vad andra ska tycka. Och jag vill skriva så att ingen ska kunna lista ut hur det kommer att sluta. För det mesta slutar det därför sorgligt.

Nåväl, jag ska återgå till skriveriet. 

Over and out.

Ps. Tio poäng till den som kan lista ut varifrån det omskrivna citatet ovan härstammar, fast med tanke på mitt förra inlägg om Bridgerton ("Austen möter Gossip Girl") är det nog inte så svårt.